Pertti Karppinen trefaldig OS-guldmedaljör

Nu och då brukar jag rikta mina promenader i hemstaden Reso till idrottscentret i Kerttula. För inte så länge sedan stannade jag upp en stund vid skulpturen Citius, Altius, Fortius (snabbare, högre, starkare). Detta tredelade monument är utfört i stål, brons, betong och sten av Kerttu Horila och rest år 1988. Medan jag stod bredvid de uppåtsträvande blixtarna upplevde jag en närapå overklig och mycket stark känsla av stolthet och tacksamhet för de stora segrar och fina resultat roddaren Pertti Karppinen (f.1953) vunnit och uppnått i tävlingar runt om i världen.

Denna jätte på 201 cm och en tävlingsvikt på 90-100 kg hårdtränad muskelstyrka representerade under en lång räcka år föreningen Nesteen Soutajat – Neste Rowing Club eftersom han arbetade som brandman på oljeraffinaderiet i Nådendal. Mot slutet av den aktiva karriären bytte han för en tid klubb till Turun Soutajat ry – Åbo Roddare rf. Karppinen tränade hårt; han löpte 15-25 km, tränade muskelstyrka och rodde 1-1,5 timmar i bassängen i Kuppis idrottshall i Åbo.

Pertti Karppinens imponerande internationella tävlingskarriär omfattar fem Olympiska Spel: Montreal 1976, Moskva 1980, Los Angeles 1984, Soul 1988 och Barcelona 1992. I de tre förstnämnda vann han guld i singelsculler och som 35-åring tog han en sjunde plats i Soul och som 39-åring en tionde plats i Barcelona. I VM tävlingar har han i singelsculler vunnit guld 1979 i Bled och 1985 i Hazewinkel. Silver vann han i Amsterdam 1977 och i Nottingham 1986 och 1987 vann han brons i Köpenhamn. År 1981 vann han tillsammans med sin bror Reima Karppinen silver i dubbelsculler i München.

Efter segern i OS i Moskva 1980 arrangerade Reso stad en välkomstceremoni för Karppinen. Mellan 3000 och 4000 stadsbor samlades på torget för att delta i evenemanget; ett talande bevis på den positiva inverkan en idrottslig framgång kan ha för vi-andan.

Det kändes högtidligt att stå vid skulpturen och fundera över att vi har en trefaldig OS-guldmedaljör i Reso. Samtidigt erinrade jag mig Karppinens rysaraktigt spännande spurtstrider mot den tyska medtävlaren Peter-Michael Kolbe 1976 och 1984. Kolbe ledde bägge gångerna stora delar av den 2000 m långa sträckan, men under de sista metrarna lyckades Karppinen mobilisera så mycket kraftreserver att han kunde pressa sig förbi Kolbe. Man kan inte annat än beundra den styrka och vilja som drev Karppinen till seger. Det är idrott när den är som bäst, en hisnande mätning i rå styrka och uthållighet. Att se på dessa klipp efter så många år framkallar fortfarande kalla kårar.

Nedan en länk till slutspurten vid OS i Los Angeles 1984

Klicka här för videon

David Kossoff: 'You have a minute, Lord?'

‘You have a minute, Lord?’ A sort of a prayer book är en bok som den kända brittiska skådespelaren, och senare även författaren, David Kossoff (1919-2005) gav ut år 1977. Det som ledde in Kossoff på författarbanan var hans omtolkningar och egna versioner av berättelser ur bibeln, bäst känd är The Book of Witnesses som han även framförde som monologer på TV. Flera av David Kossoffs böcker blev populära i Storbritannien, mycket tack vare hans humoristiska tonfall och det informella förhållande till gud han ger sina bibliska karaktärer.

I ’You have a minute, Lord?’ tar han lättsamt och varmt humoristiskt upp ett antal vardagliga frågor och problem han gått och funderat och grubblat på. Han tilltalar gud som en gammal vän och samtalspartner samtidigt som han visar denna en stor respekt. Kossoffs relation till sin gud är diskuterande och aktiv, han umgås fritt och ohämmat med denna, för honom är religiositet inget tungsint och formellt, utan en aktiv process.

De 30 texterna i skriften behandlar allt från miljöförstöring, vandalism, välgörenhet, musikaler, ungdomen, hösten, Nordirland och TV till teman som betraktandet av kvinnor, blyga barn, ensamhet, dumhet, åldrande, sörjande, fåfänga, avundsjuka, ondska och humor.

Det som tilltalar mig i Kossoffs texter är hans klara, rediga tankar och hur lätt tillgängliga han gör dessa för läsaren. Han har tänkt igenom sina ämnen och finslipat sina texter tills de når fram utan minsta svårighet, även för en som inte har engelska som modersmål.

Vidare tycker jag om hans intelligenta medmänsklighet som, klar som en ledfyr, lyser upp boken. Han har ett vackert och genuint vänligt tilltal som känns familjärt och inger trygghet. Man skulle gärna ha träffat och lärt känna denna ödmjuka man. Detta gör att hans, till det yttre, lilla skrift växer till en rik bok full av klokhet, en som man frestas att bära med sig i fickan för att alltid ha till hands då man är i behov av några rader av vett och sans i vår, alltför ofta, destruktiva och dystra värld.

Orsaken till att jag skaffade boken är emellertid att han i dess tre sista texter på ett gripande och personligt sätt bearbetar sin sons dramatiska och tragiska död vid 25-års ålder. (David Kossoffs yngre son var den världsberömda bluesrockgitarristen Paul Kossoff (1950-1976), känd från band som Free och Back Street Crawler.) Jag minns att jag i någon musiktidskrift läste om dessa ’Words for Paul’ kort efter Paul Kossoffs död och funderade på hur man skulle kunna få tag på boken i vilken dessa ingick. Det kom slutligen att dröja över 35 år innan jag fann boken på ett brittiskt antikvariat.

Efter att ha läst texterna ett antal gånger kan jag erkänna att bitarna om Paul Kossoff fortfarande är de mest rörande för mig medan det övriga innehållet har uppnått ett mera objektivt värde. ’You have a minute, Lord?’ är en genomhuman bok som man gärna unnade nya läsare för de teman som David Kossoff tar upp blir aldrig gamla och hans sätt att behandla dem är välvilligt och humoristiskt vilket gör boken till rolig och tankeväckande läsning.

Nedan: David Kossoff år 2004 som värd för Paul Kossoff Foundations välgörenhetskonsert.

Klicka här

Ten Years After: Undead

I min blogg har jag med jämna mellanrum skrivit om viktiga plattor som följt med länge, oftast sedan tidiga ungdomsår. Denna gång är det fråga om ett betydligt senare uppvaknande även om min första kontakt med skivan skedde för mer än fyrtio år sedan.

Som vanligt var det min äldre bror som kom hem med lp:n. Vi hade i ett par års tid lyssnat på Ten Years After och var speciellt imponerade av albumen Cricklewood Green och Watt. På dessa visar Alvin Lee (1944-2013) sin enastående begåvning som gitarrist både när det gäller att åstadkomma stenhårda riff i låtar som ”Sugar the Road” och ”I´m Coming On” eller då det är fråga om att leverera briljanta solon, till exempel i ”Love Like A Man” eller ”Sweet Little Sixteen”.

Vår äldsta kusin som var en betydande introduktör av nya band och skivor hade dessutom spelat A Space in Time och Alvin Lee and Company för oss så vi var rätt väl orienterade i Ten Years Afters värld. Startskottet för vårt lyssnande var, liksom för så många andra, den enorma versionen av I´m Going Home” spelad i mörkret på Woodstock 1969.

Så en dag hade min bror köpt ett äldre album med Ten Years After, deras andra i ordningen, liveplattan Undead. Han blev otroligt besviken på skivan eftersom den var inspelad på en mindre klubb år 1968 och lät därefter. Han har alltid haft litet svårt med 1960-talssoundet, det låter för gammalt i hans öron. Intrycket förvärrades ytterligare av att han inte tyckte om de jazziga och bluesiga låtarna, för honom var Ten Years After ett rock and roll- och hårdrockband, inte en blues- och jazzgrupp. Därför lämnade han skivan åt sitt öde i skivhyllan och gjorde sig av med den så fort någon visade minsta lilla intresse.

Därefter följer ett tidshopp på cirka tio år. Under sommaren 1983 arbetade jag tillsammans med ett stort antal övriga unga killar på Parteks mineralullsfabrik i Pargas. En av mina arbetskamrater var den duktiga gitarristen Anders, då i början av sin musikerbana. Vi träffades ofta utanför arbetet för att äta en portion mat, halsa några öl och framför allt lyssna på musik, främst och helst på skickliga gitarrister.

En kväll när vi satt i hans föräldrars lägenhet på Puolalagatan i centrum av Åbo satte han på ”I May Be Wrong But I Won´t Be Wrong Always”, ”Woodchopper´s Ball” och ”Spider In Your Web” från Undead. Samtidigt höll han en improviserad och övertygande föreläsning om storheten i Alvin Lees gitarrspel på just denna platta. Han plockade fram de hisnande detaljerna och pekade ut alla finesser medan vi lyssnade.

Efter det var jag övertygad, hänförd och såld. Samtidigt skämdes jag en aning över att jag inte själv hade upptäckt storheten med plattan då vi hade den i hyllan. Följande dag, som var en lördag, knallade jag iväg till den berömda skivaffären Kane Records och skaffade Undead och sedan den sommarlördagen för snart 32 år sedan har skivan kommit att höra till de viktiga i mitt liv. Den får mig på gott humör för killarnas spelglädje och sväng smittar omedelbart av sig, brittisk bluesrock som bäst. Vidare inser man att kunnandet i Ten Years After var på så hög nivå att de kunde utmana så gott som vilket samtida band som helst.

Så snopen man kan känna sig när man inte är redo för något gott den första gången utan måste få en andra chans. Lyckligtvis får man flera chanser då det gäller musik, så är det, som bekant, inte beträffande allting i livet.

På länken nedan en tv-inspelning som visar hur duktiga musiker killarna i Ten Years After var då det begav sig.

http://youtu.be/FvMQssghc84

Mina boplatser VII - Laukkällsgatan 11 L 109

Under våren 1991 berättade kvinnan i lägenheten mitt emot att de tänkte flytta ut ur sin fyrarummare i slutet av maj. Hon ville att vi skulle få veta detta först ifall vi var intresserade av en större bostad.

Vi funderade och diskuterade och kom fram till att vi trivdes bra i vår trerummare som vi ju hade piffat upp en del. Å andra sidan var vi en familj på fyra personer och helt otänkbart var det inte att den ännu kunde växa så vi beslöt trots allt att anmäla vårt intresse för lägenheten.

Disponenten i bolaget kunde rätt snart meddela att vi skulle få bostaden. Vi gjorde en muntlig överenskommelse med honom att vi skulle hålla bägge lägenheterna ett par veckor in i juni för att ha tid för tapetsering och målning i den nya bostaden samt att kunna flytta i lugn och ro. Genast efter att grannarna hade flyttat hämtade vi en uppsättning nycklar så att vi kunde sätta igång utan dröjsmål.

Vår lägenhet låg på andra våningen.

En eller två dagar senare ringde det på dörren. En familj stod i trappuppgången och sade att de skulle flytta in i månadsskiftet och undrade om de fick titta runt i bostaden. Vi blev fullständigt tagna på säng men sade att det nog gick för sig men påpekade att vi fått lov att stanna kvar i ett par veckor ännu. Då sade kvinnan i familjen att disponenten hade lovat att vår trerummare var ledig från och med början av juni och att de hade sagt upp sin föregående bostad till dess. De måste kunna flytta in så snart som möjligt.

Efter ett samtal till disponenten klarnade det att han hade glömt bort vår överenskommelse, i själva verket nekade han bestämt att en sådan skulle ha ägt rum över huvudtaget. Vår lugna tidtabell hade krympt till ingenting. Inget mera att göra åt saken, vi kunde ju inte låta den oskyldiga familjen lida av disponentens tabbe.

De två fönstren till höger om trapphuset (på andra våningen) tillhörde våra sovrum.

Omedelbart efter samtalet började vi bära över våra saker. En eventuell ytrenovering fick vänta till ett senare skede. Vi insåg också att vi inte hade tid att packa ner någonting utan med bägge ytterdörrarna på vid gavel och en nyfiken tvååring i fötterna och en sovande tvåmånaders grabb i vagnen, kånkade vi över vårt bohag, såväl stort som smått. Om vartannat bar vi möbler, travar med böcker, skivor, kläder, gardiner, tavlor, kärl och husgeråd. Till vår stora häpnad gick det förvånansvärt snabbt att flytta även på det här viset och vi hade till och med tid och sinnesnärvaro att hyra en pump för tömning av vattensängen så flyttningen av den förlöpte utan missöden denna gång.

Efter att ha fått över våra saker avnjöt vi utmattade varsin välförtjänt öl i vår nya lägenhet. Vi tillbringade ett par dagar med att ordna upp den värsta oredan. Därefter stängde vi dörren bakom oss och åkte ut till stugan.

I L-trappan fanns endast sex bostäder.

Vår rymliga lägenhet var 86 kvadratmeter (om jag minns rätt), den låg i ändan av huset och hade gavelfönster i det ljusa långsträckta vardagsrummet. Köket var stort och likaså de två sovrummen mot gården. Det fjärde rummet vette mot parkeringsplatsen med ett något smalare fönster än de övriga och det inredde vi till arbetsrum tills vidare. Lyxigt var det också att ha två toaletter. I den här lägenheten hade bostadsbolaget förnyat skåpluckorna i köket, borta var de fladdriga blå från 1970-talet och i dessas ställe fanns det nya vita som andades mera sent 1980-tal eller tidigt 1990-tal. Golvmattorna var dock de samma spräckliga och ingrodda grå.

Vi kom att trivas mycket bra i vår fyrarummare. Under sensommaren och hösten målade vi de ytor vi ville ha uppsnyggade och lade ny tapet i ett par rum. Snart var bostaden både beboelig och trivsam.

Under åren i fyran kom mitt intresse för flygmaskiner att fördjupas och Åbo flygfält att bli en ofta besökt plats. Där fotograferade jag allt jag såg. En höjdpunkt var Turku Air Show den 1 september 1992 vid vilken den amerikanska marinens Blue Angels hade uppvisning med sina F18 vilka nyligen valts till det finländska flygvapnets följande plantyp.

Sett från vänster tillhörde balkongen och de två följande fönstren på andra våningen vår bostad.

En ännu viktigare händelse ägde rum i januari 1993 då vårt tredje barn, en kompakt gosse, föddes på Heideken i Åbo. Senare på våren fyllde storasyster fyra och storebror två. Vi var lyckliga och stolta trebarnsföräldrar och familjen började kännas färdig.

På våren 1993 fick vi ett brev i vilket det stod att vi hade möjlighet att ansöka om en nybyggd bostadsrättsbostad i Runosbacken. Vi hade genast när systemet togs i bruk anmält vårt intresse och fått ett könummer och nu hade vi chans att vara med och tävla om en nybyggd fyrarummare som skulle stå klar i månadsskiftet juli-augusti 1993. Vi trivdes utomordentligt i Ilpois så det var med en rejäl portion vemod vi började leka med tanken att bo på andra sidan av staden. Men först måste vi bli beviljade bostaden och kön var lång och dylika stora lägenheter fanns det få av så vi tog det med ro.

Möte på trappan

Gatan sträckte ljudlöst på sig i vinterdunklet

snötäcket akustikmatta och dämpningspedal

tystnad, inget brus, inga bilar, inga fotgängare

trädens grenar iklädda vit glasyr, vykortslandskap

Ute på trappan ett evighetskort ögonblick av frid

ett sällsynt moment då allt föreföll vara rätt

lät jag blicken svepa från vänster till höger

skåda in i natten utan att behöva se något

Lågt ovan vägbanan skymtade en skugga

den gråblå gled ohörbart närmare växte i storlek

styrde målmedvetet mot tujan invid trappan

stannade i luften en dryg meter ifrån mig

stod orörlig i en nattfärgad stelnad tidskub

Ilsnabbt möttes våra blickar, men

inte länge nog för att ge mig inblick i det andra

världen gick åter igång, kattugglan fortsatte 

Julpromenad i Reso

Min hemstad Reso är en gammal boplats och jordbruksbygd. Ett synligt tecken på detta är en av landets äldsta kyrkor vars byggande anses ha påbörjats år 1305. Den moderna samhällsutvecklingen nådde denna kommun, som ligger mellan Åbo och Nådendal, år 1966 då Reso blev köping. Åtta år senare, år 1974, blev Reso stad och efter 40 år har staden cirka 24 300 invånare.

De flesta förknippar Reso med de stora och breda vägarna som löper kors och tvärs genom orten eller fabriken Raisio. Den som stannar upp och ser sig omkring ett tag upptäcker dock att det finns mycket annat att se i staden. Själv tog jag en längre promenad i hemstaden på julannandag och nedan ett urval bilder från denna vandring.

Reso kyrka.

Herrgården Huhkon kartano i empirestil (1830-40-talet).

Raisio fabrikskomplex.

Kulturcentret Harkko byggdes år 1954 som kommunalhus.

Dessa höghus är byggda 1960-61 och hör till de äldsta i staden.

Bostadsbolagen Killinpuisto och Nallinpuisto från 1962-64.

Det högsta bostadshuset i Reso är 12 våningar.

Reso stadshus stod färdigt år 1981.

Skulpturen föreställer jättarna Killi och Nalli vilka enligt mytologin byggde Reso kyrka.

Reso bibliotek från 1999.

Reso bibliotek.

Nya hus i centrum.

Kontorshus från 2008.

Nybyggt bostadshus i centrum.

Barndomens skridskobanor

Mitt medvetna ishockeyintresse började med VM i Stockholm i mars 1970. Jag var drygt åtta år gammal, vi hade nyligen – efter att min far gett upp för familjens påtryckning – skaffat svartvit televisionsapparat och mitt tålamod hade utvecklats så långt att jag orkade följa med en match på tv. Min äldre bror var tolv år gammal och genomlevde vad som kom att bli hans enda korta och intensiva period av ishockeyentusiasm.

Det jag minns från detta, för Finlands del fina, VM var den inledande matchen mot Sovjetunionens i det närmaste oslagbara lag vilken Sovjet vann med endast ett mål (2-1) efter att Finlands unga målvakt Jorma Valtonen hade spelat sitt livs match. En annan höjdpunkt, som jag till min stora besvikelse inte fick se för att den sändes så sent på kvällen, var då Finland mötte Sverige och vann med 3-1. I den matchen storspelade Finlands andra målvakt Urpo Ylönen. Allt jag minns av den händelsen var då min uppspelta bror kom och lade sig efter matchen och kort berättade att Finland vunnit och att Ylönen tagit nästan allt.

Finland lyckade även besegra Tjeckoslovakien vid VM i Stockholm, och hade man inte förlorat mot det på förhand svagare Östtyskland hade den första bronsmedaljen varit ett faktum.

Efter detta började jag följa med ishockey. Till en början var det främst fråga om VM- och OS-turneringar, men längre fram höll jag även reda på hur de två Åbolagen TuTo och TPS spelade i FM-serien (senare FM-ligan).

Intresset för ishockey ledde även till en ökande lust att åka skridskor och spela hockey med jämnåriga. Höjdpunkten var då vi fick spela under skolans gymnastiklektioner ute på Cygnaeus skolgård där vaktmästaren varje vinter anlade en liten skridskobana.

Utöver det tillbringade jag mina lediga stunder på kvällar och veckoslut på någondera av de två skridskobanorna som fanns i närheten av vårt hem på Trädgårdsgatan.

Uppe vid Kakola fängelse fanns en mindre plan som jag aldrig blev riktigt du med, jag kände mig en smula ängslig i skuggan av den massiva fängelsebyggnaden. Därför undvek jag helst denna plan, men om min bror var med gick vi oftast hit för han gillade den av någon anledning.

Framför de gula barackerna låg skridskobanan invid fängelseområdet.

Jag trivdes bättre på den öppnare planen som låg nedanför det stora gula skolhuset som tillhörde Juhana Herttuan koulu. Här fanns till och med en hockeyrink i vilken man ibland fick vara med och spela. Och baracken där man bytte om till skridskor var en fascinerande, helt egen liten värld. Här satt de större pojkarna och svor och spottade på kaminen då vakten inte var på plats och här såg jag mina första schematiska skisser av både det manliga och det kvinnliga könsorganet. Fast man var en aning rädd och ängslig drogs man till detta utrymme som luktade starkt av svett, fuktigt ylle och en ständigt varm vedeldad kamin.

Den större planen nedanför skohuset.

En kväll på skridskobanan, någon gång under vintern 1971-72, gick mitt liv in i en ny fas. Uppe vid skolan hade ett gäng ungdomar samlats för att röka och lyssna på musik utomhus, hur häftigt var inte det. Jag kommer klart och tydligt ihåg hur grymt bra CCR:s ”Up Around the Bend” lät när den ekade över banan. Den kvällen gick en liten portion av oskulden förlorad. Kunde man göra såhär? Var det möjligt att ta med sig musiken ut och lyssna på den tillsammans med sina kompisar?

Högst upp på krönet samlades ungdomar för att umgås och lyssna på musik.

Skridskobanan var sålunda på ett viktigt sätt med och formade min uppväxt. Jag såg och hörde fragment av den spännande, men ännu farliga, ungdomstid som hägrade någonstans efter ett antal soluppgångar. Före det flyttade vi dock bort från Trädgårdsgatan, ut till förorten Ilpois där ett helt nytt liv väntade.

Det enda, kanske något patetiska, försöket att på egen hand återskapa något av det jag upplevt som min bror och jag gjorde var då vi på våren 1972 åkte med våra cyklar till planen och hade med oss vår kassettbandspelare och den splitternya Mardi Gras med Creedence Clearwater Revival. Vi satt vid plankanten denna varma vårdag och lyssnade på ”Sail Away”, ”Hello Mary Lou”, ”Door to Door” och ”Sweet Hitch Hiker”. Ett fint minne.

Mitt barndomshem låg i det mittersta huset på bilden.