Nu och då brukar jag rikta mina promenader i hemstaden
Reso till idrottscentret i Kerttula. För inte så länge sedan stannade jag upp en
stund vid skulpturen Citius, Altius,
Fortius (snabbare, högre, starkare). Detta tredelade monument är utfört i
stål, brons, betong och sten av Kerttu Horila och rest år 1988. Medan jag stod
bredvid de uppåtsträvande blixtarna upplevde jag en närapå
overklig och mycket stark känsla av stolthet och tacksamhet för de stora segrar och fina resultat roddaren Pertti Karppinen (f.1953) vunnit och uppnått i tävlingar runt om i världen.
Denna jätte på 201 cm och en tävlingsvikt på 90-100 kg
hårdtränad muskelstyrka representerade under en lång räcka år föreningen
Nesteen Soutajat – Neste Rowing Club eftersom han arbetade som brandman på
oljeraffinaderiet i Nådendal. Mot slutet av den aktiva karriären bytte han för
en tid klubb till Turun Soutajat ry – Åbo Roddare rf. Karppinen tränade hårt;
han löpte 15-25 km, tränade muskelstyrka och rodde 1-1,5 timmar i bassängen i
Kuppis idrottshall i Åbo.
Pertti Karppinens imponerande internationella
tävlingskarriär omfattar fem Olympiska Spel: Montreal 1976, Moskva 1980, Los
Angeles 1984, Soul 1988 och Barcelona 1992. I de tre förstnämnda vann han guld
i singelsculler och som 35-åring tog han en sjunde plats i Soul och som
39-åring en tionde plats i Barcelona. I VM tävlingar har han i singelsculler
vunnit guld 1979 i Bled och 1985 i Hazewinkel. Silver vann han i Amsterdam 1977
och i Nottingham 1986 och 1987 vann han brons i Köpenhamn. År 1981 vann han
tillsammans med sin bror Reima Karppinen silver i dubbelsculler i München.
Efter segern i OS i Moskva 1980 arrangerade Reso stad en välkomstceremoni
för Karppinen. Mellan 3000 och 4000 stadsbor samlades på torget för att delta
i evenemanget; ett talande bevis på den positiva inverkan en idrottslig framgång
kan ha för vi-andan.
Det kändes högtidligt att stå vid skulpturen och fundera
över att vi har en trefaldig OS-guldmedaljör i Reso. Samtidigt erinrade jag mig
Karppinens rysaraktigt spännande spurtstrider mot den tyska medtävlaren Peter-Michael
Kolbe 1976 och 1984. Kolbe ledde bägge gångerna stora delar av den 2000 m långa sträckan, men under de sista metrarna lyckades Karppinen mobilisera så mycket kraftreserver att han kunde
pressa sig förbi Kolbe. Man kan inte annat än beundra den styrka och vilja som
drev Karppinen till seger. Det är idrott när den är som bäst, en hisnande
mätning i rå styrka och uthållighet. Att se på dessa klipp efter så många år
framkallar fortfarande kalla kårar.
Nedan en länk till slutspurten vid OS i Los Angeles 1984
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar