Avsked till sommarhuset

Hösten har struptag på sommaren

motståndet envist, vill dröja kvar

blomning, fjärilar, frodighet, grönska

mörkret, invand tålmodig

slukande svarthet

Svårmodet växer i vidd

säsongens sista bastubad

säsongens sista måltid på balkongen

säsongens sista kväll invid stormlyktorna

säsongens sista förundran över stjärnhimlen

Acceptans, klippa gräs, plocka äpplen

ta in gröna trämöblerna, hängmattorna

dra upp roddbåten, stjälpa tunnor

köra aktersparkaren i sötvatten

tömma bastugrytan, låsa dörrar

Avslutet melankoliskt, men

frigörande, vederkvickande, för

utan epilog, ingen prolog

kärlek är vemod

Astrakhan

Alltsedan jag fick Astrakhans skiva Adrenaline Kiss i min hand i juni 2016 har jag haft ett behov att skriva ner några tankar och känslor som bandet och albumet väckt hos mig. Min avsikt är att försöka komma med något som inte är en recension eller en genomgång av plattan.

Astrakhan är ett egensinnigt och kompromisslöst prog- hårdrockband från Sverige. Jag vill tro att det har uppstått ur ett djupt rotat behov att förmedla förnimmelser och erfarenheter med musiken som uttrycksmedel. Det finns ingen planlagd agenda förutom konsten i sig, ingen kommersiell strategi som påverkar och styr musikens utformning. Vill man finna begynnelsepunkter eller inspirationskällor står de, naturligt nog, att finna i den mängd varierande musik bandets medlemmar lyssnat på och blivit påverkade av.

Upprinnelsen till det band som kom att kallas Astrakhan var att bröderna Jörgen Schelander (klaviatur) och Per Schelander (bas) under lediga stunder hade skrivit ett antal låtar som de ville släppa ut i världen. Instrumentalisterna i det kommande bandet var snart klara, förutom bröderna Schelander engagerade man trumslagaren Martin Larsson och som producent-gitarrist Marcus Jidell (känd bl.a. från Avatarium). Man hade låtarna och musikerna men man hade inte lyckats få tag på rätt sångare att tolka dem.

Slutligen hittade man den träffsäkra och nyanserat kraftfulla sångaren Alexander Lycke och saken var avgjord. Lycke med sin långa erfarenhet från musikalvärlden och sin kärlek till hårdrocken fann sig omedelbart till rätta i Schelanders musik. Inom kort hade han lagt sång till låtarna och det starka debutalbumet Retrospective kunde släppas på hösten 2013.

Under gruppens inledande fas hade jag lyckan att se en spelning med ett akustiskt Astrakhan på Sweden Prog Fest den 30 november 2013. Denna upplevelse kompletterades och fullbordades den 14 augusti 2014 då bandet uppträdde på Åbo svenska teater med ett set uppbyggt kring materialet från Retrospective. Soundet var kristallklart och musicerandet briljant vilket fick låtarna att växa ytterligare. Höjdpunkterna var många, viktigast för mig var att få höra ”NoName Lane”. Kvällen blev oförglömlig, inte minst på grund av valet av extranummer, ”Gethsemane” från musikalen Jesus Christ Superstar i vilken Lycke nyligen haft huvudrollen på nämnda teater.

Man tar till sig vissa band mera än andra och från första stund har Astrakhan kommit att betyda väldigt mycket för mig. Gruppens musik försätter mig i ett tillstånd som blivit allt besvärligare att uppnå i vår samtid; välmående, ro och harmoni. I deras musik finns det svårdefinierade element som gör stor konst ännu större, då helheten blir mer än summan av beståndsdelarna.

Förväntningarna inför album nummer två var sålunda höga. Därför var det frustrerande att skivan blev försenad. Jag blev otålig, jag ville höra den nya skivan med detsamma. Väntan belönades i juni 2016 då Adrenaline Kiss nådde skivaffärerna.

Mycket har skett med bandet under åren från 2013 till 2016. Allt som var bra och unikt med Retrospective har bandet förmått förädla och fått att mogna likt ett stort vin. Astrakhan gav ut ett genomarbetat mästerverk på vilket varje enskild komponent är aningen förbättrad vilket resulterar i en svårslagen helhet.

Det första jag häpnade inför var Martin Larssons trumspel som på Adrenaline Kiss är av världsklass. När en trummis når tillräckligt långt spelar den trummor, inte enbart slår takten på dem, och det är på denna upphöjda nivå som Larsson befinner sig genom hela plattan. Han skänker sina medmusiker en dyrbar gåva i och med denna solida och nyanserade grund mot vilken allt låter så fantastiskt enkelt, självklart och bra.

Då man vidare betänker att Lycke deltagit i processen från dag ett är det begripligt att man känner hans närvaro ännu tydligare än på det första albumet. Han inte enbart sjunger låtarna, han lever och andas dem på ett sätt som kan närma sig det outhärdliga i intensitet, särskilt i den gripande vackra ”Alive”.

Motorerna i bandet, Jörgen och Per Schelander, lever sig in i musiken med varje cell och fiber i kroppen. Per Schelander har tack vare sin koncentration, sin musikaliska intelligens och sitt genomtänkta spel kommit att bli en av mina favoritbasister. Och Jörgen Schelander uppfattar jag som bandets själ och uppmuntrande kapellmästare, vänlig även i sitt musikaliska uttryck, ständigt lyhörd, alert och närvarande.

Just detta drag av medmänsklighet, kamratskap och humanism i kombination med musikalisk virtuositet gör Astrakhan till en samtida supergrupp. Bandets musik är enastående och bär på något som i de största ögonblicken närmar sig det magiska som skänker bandet gyllne vingar. Lyssna till den majestätiska ”Silver Dreams” eller den vemodigt nostalgiska ”sTHLm” och livet är förändrat, till det bättre.

NoName Lane

https://youtu.be/5Bqz6_PMN5U

Alive

https://youtu.be/3tEe1JdbDHs

Gethsemane

https://youtu.be/NN7Ovpn_aC4

10 februari 2016

Gråregnig morgonstund i bilen mot centrum

torkarna vinkar i sömnig rytm över vindrutan

på stereon sjunger Eclipse om ett nödläge

högvatten i ån som redan flyter fri från is

upp på backens krön, in i rutan mellan strecken

Närmast en av stadens röda herrgårdsvagnar

några spridda ljuspunkter i det gula tegelhuset

ett djupt andetag och mot den långa trappan

rensköljda stenblock, en halväten köttpiråg

som uppenbarligen inte ens smakat råttorna

Trapphuset omhuldat i varmt trivsamt dunkel

korridorerna utsträckta i beige väntan på dagens fottramp

plockar åt mig tidningen färdas i tanken mot okänd plats

enstaka elever och kolleger smyger fjäderlätt in

makligt återkommer livet och skolan föds på nytt

Ute i parken lättar skymningen sitt grepp

fågelsång, en svag vårdoft sprider sig i luften

några minuter av stillhet medan kaffet droppar

bläddrar vidare i bladet bland trygga lokalnyheter

uppbrott till dagens första lektion på ohörbar signal

Bad Company: Straight Shooter

I år är det 40 år sedan supergruppen Bad Company släppte sitt mästerverk Straight Shooter. Bandet grundades år 1973 då Paul Rodgers (sång) och Simon Kirke (trummor), bägge från bandet Free, slog ihop sig med gitarristen Mick Ralphs från gruppen Mott the Hoople och basisten Boz Burrell från King Crimson.

Gruppen gjorde omedelbar succé världen över med det starka debutalbumet Bad Company. På den härligt råa och oslipade plattan finns hitlåtar som ”Can´t Get Enough”, ”Bad Company”, ”Rock Steady” och ”Movin´On”, samtliga klassiker idag.

Efter denna framgångsrika start ställdes bandet inför den svåra uppgiften hur man skulle klara av att spela in en lika övertygande uppföljare. Det har, såsom de flesta känner till, visat sig vara svårt både för rockmusiker/-band och författare att komma igen med ett andra verk efter en lyckad och bejublad debut.

Jag hade alltsedan juli 1974 då jag skaffade albumet Bad Company lyssnat flitigt på plattan och kunde den utan och innan. Såsom många andra var jag djupt imponerad av materialet på skivan även om jag saknade en viss finess och ett visst djup i gitarrspelet, för i ärlighetens namn bör man konstatera att Mick Ralphs inte är någon Paul Kossoff. Likaså tyckte jag att Burrell var en mera slätstruken basist än Andy Fraser. Denna jämförelse med Free var och är oundviklig eftersom Bad Company är halva Free.

Det samma gäller låtarna. Där Free inte var beredd att göra några som helst kompromisser anar man i Bad Companys låtmaterial en medveten tanke att man ville skriva hitlåtar för att uppnå kommersiell framgång. Då är det möjligt att man är beredd att göra vissa konstnärliga eftergifter för att uppnå detta.

När gruppens andra album Straight Shooter kom ut i april 1975 var jag full av förväntan. Och direkt från den första genomlyssningen var jag övertygad. Där man då det gäller debuten frestas att jämföra bandet med Free har man på denna andra platta lyckats ta ett rejält kliv från det förflutna och etablera en egen stil. Soundet är modernare, låtarna väl genomarbetade och suveränt framförda. Paul Rodgers är så övertygande som bara han kan vara och uppnår på Straight Shooter närapå samma magi som på albumet Free At Last (se blogginlägg från 7 december 2012) och på albumet finns flera odödliga låtar.

Skivan drar igång med den hisnande ”Good Lovin´ Gone Bad” och följs av ”Feel Like Makin´ Love” som kommit att bli en av gruppens bäst kända låtar. Då sida ett sedan avslutas med den melankoliskt vackra sången ”Shooting Star”, tillägnad alla för tidigt döda rockstjärnor är succén ett faktum.

Sida två inleds minst lika starkt med den stenhårda ”Deal With the Preacher” och den perfekta billåten ”Wild Fire Woman” på vilka bandet (senast) visar att man tillhör den vassaste hårdrockeliten. Det avslutande, vackert klingande och känslofullt sjungna, spåret ”Call On Me” knyter ihop detta mästerverk och lämnar lyssnaren tillfredsställd.

En tydlig minnesbild som är förknippad med albumet är då jag som 13-årig grabb var med mina föräldrar och hälsa på min farfar som bodde nedanför Martinskyrkan. Jag hade spelat in Straight Shooter på c-kassett och bar min lilla bandspelare med mig så gott som hela tiden, även under detta besök. Min lillasyster var också med och hon hade två kompisar som bodde i samma kvarter som farfar och vi var ute med dem och klättrade på berget runt kyrkan. Hur jag än ansträngde mig för att få dessa två systrar intresserade av Bad Company ville det inte lyckas och jag tyckte att de var tråkiga. Inte att det skulle ha fallit mig in att det kanske var jag som var ensidig och trist i min fanatism och att tjejer i 11-12 årsåldern inte är sådär vansinnigt intresserade av ett bestämt album. Det dröjde ytterligare några år innan jag lärde mig detta.

Under de fyra decennier som gått har Straight Shooter vuxit till det viktigaste Bad Company-albumet för mig. Det innehåller allt en bra rockplatta skall innehålla; mästerligt framförda starka och omväxlande låtar. Därför ser jag med glädje fram emot utgivningen av den nya utökade utgåvan (Deluxe Edition) i början av april.

Good Lovin´ Gone Bad

https://youtu.be/5ZaeHrVhyk8

Deal With the Preacher

https://youtu.be/pthLDoJ0ooY

Call On Me

https://youtu.be/QHO4skAg1fk

Strån

Det jag ser på duken gör mig rofylld och behaglig till mods

ur en beigebrungul yta sticker något slag av strån upp

djupare in en linje som minner om en horisont, kraftigt markerad

en synrand eller måhända en uppdragen gräns

min undran, vad skiljer den åt i så fall

förnimmer inget ont eller illavarslande

Till vänster reser sig några stjälkar i svart, vitt och rött

bakom dessa till höger en större klunga identiska strån

vart vill dessa landningsljus leda mig

mot en lugn och trygg bygd förefaller det

en fin och skönt ombonad plats i den inre världen

jag bejakar bildmagin och låter mig förflyttas

Skivaffären längs skolvägen

Då jag började i gymnasiet på hösten 1977 fick vi flytta in i ett nyrenoverat skolhus. Katedralskolan ligger i hjärtat av det historiska Åbo, invid Aura å och i domkyrkans omedelbara maktsfär. Jag minns klart och tydligt hur stolt vår rektor var över byggnaden och hur hon uppmanade oss elever till varsamhet. Denna aktsamhet ledde till att det kom att dröja 37 år, fram till läsåret 2014-15, innan följande grundliga reparation av skolan blev oundviklig.

I slutet av 1970-talet bodde vi på Stenhuggaregatan som låg på bekvämt promenadavstånd från gymnasiet. Oftast valde jag att påbörja min skolväg längs Sirkkalagatan för jag hoppades kunna slå följe med den trevliga klasskamrat som bodde i det grå tegelhuset med blå balkonger. Det var alltid lika roligt att gå och prata med henne.

Från Sirkkalagatan gick jag upp till Berggatan som jag följde fram till Klostergatan där jag vek av till höger. En morgon när jag hade passerat höghuset mitt emot S:t Olofsskolan och nådde fram till huset bredvid upptäckte jag att en ny affärsidkare gjorde sig redo att flytta in i den mindre butikslokalen i gatuplanet.

Katedralskolan i mars 2015.

Efter några dagar stillades min nyfikenhet. Den nya affären visade sig sälja jeans och grammofonskivor. Samma eftermiddag stack jag mig in i butiken på hemväg från skolan. Den var inredd i rustik, lantlig stil och doftade gott av färskt trävirke och jeanstyg.

Jag blev omedelbart förälskad i denna lilla handel och beslöt att skaffa så många skivor som möjligt här, men allra först, liksom för att etablera en god kundrelation, köpte jag ett par nya jeans. Efter ett tag såg jag en otroligt vacker baseballjacka i skyltfönstret. Den var i svart filt med vita ärmar i konstskinn och gula ränder i muddarna, och den var dyr. Jag tittade på den varje gång jag gick förbi affären och efter några dagar beslöt jag att be mina föräldrar om pengar till den. Jackan kom att bli mitt favoritplagg under många år och den fanns kvar ännu efter millennieskiftet när mina egna barn hade vuxit in i den.

Det kändes närapå euforiskt och overkligt att ha en sådan här specialaffär i hemknutarna. Längre fram har jag många gånger tänkt på hur modig företagaren var som tog risken att öppna en dylik butik ett stycke utanför centrum.

Skivaffären låg i affärslägenheten till höger. 

Tyvärr gick det som det ofta går för djärva pionjärer. Affären blev inte långlivad. Detta även om jag gjorde mitt yttersta för att hålla den vid liv. Gick jag in i butiken ville jag på inga villkor gå tomhänt därifrån. Detta betydde att jag under denna korta period till och med gjorde en helt ny bekantskap i musikens värld.

Det var nämligen här jag köpte min första, och enda, lp med bandet AC/DC, den då nya Let There Be Rock. Jag kom dock aldrig att bli någon riktigt stor vän av AC/DC. Visst fanns det ös och attityd i bandet men jag tyckte alltid att något väsentligt saknades, och det gör jag fortfarande. Några andra plattor jag tog med mig härifrån var Led Zeppelin III och Houses Of the Holy och de två storsäljarna Fleetwood Mac och Rumours av Fleetwood Mac.

En dag när jag gick hem från skolan var skyltfönstren igentejpade med grovt brunt papper och en liten lapp på dörren meddelade att affären hade upphört. Detta kändes nästan som ett personligt nederlag och efter det fanns det inget annat att göra än att åter gå till centrum för att handla skivor. Fortfarande, 37 år senare, minns jag denna hemtrevliga affär med värme och saknad. För en kort tid fick jag uppleva det lyxiga med att ha en skivbutik i närheten av hemmet, litet likt en kvarterskrog.

Åbo slott

När vi var barn och bodde i slutändan av Trädgårdsgatan brukade familjen ofta göra promenader till hamnen. Detta berodde främst på min pappas fartygsintresse, han ville se båtarna lasta och lossa i hamnen och passagerarbåtarna lägga till eller ut. Ifall det var söndag och vi hade gott om tid hände det att vi traskade igenom hela hamnen med början i den inre bassängen, vidare runt åttkanten och fram till kajerna mitt emot varvsstranden.

Någon gång kunde dock en dylik långpromenad ersättas av ett besök på Åbo slott, något som jag uppskattade mycket eftersom jag tyckte att slottet var den mest spännande byggnaden i hela staden. Andra gånger kunde vi mot slutet av turen göra en kort avstickare till slottet.

I de senare nämnda fallen stannade vi enbart för kaffe och läsk i någondera av kaféerna på slottet, antingen i Hertig Johans källare med ingång från borggården eller på turistkaféet som låg i ett av tornen. Båda två var spännande men turistkaféet med sittplatserna i fönsternischerna och den underbart förvrängda utsikten genom de skrovliga fönsterglasen var min favorit. Här fick man dessutom också läsk som inte var tillverkad vid Aura bryggeri vilket var roligt som omväxling, och wienerbröden var ofta en aning torra, men smakade trots det underbart.

De gånger vi gick till Åbo slott i avsikt att få en kulturell upplevelse brukade vi oftast gå genom hela rubbet, ett projekt som inte enbart var tidskrävande utan man fick även gå upp och ner i trappor till lust och leda. Här fanns så mycket att se, allt från fängelsehålan till utställningen med brandfordon, glasmontrarna med vapen, montrarna med gamla mynt och sedlar och de stora kungs- och drottningsalarna.

När vi fått egna barn brukade vi se till att åka till Åbo slott med jämna mellanrum. Ville något av barnen till slottet var vi omedelbart med på noterna. Otaliga gånger har vi traskat trappa upp och trappa ner med ett antal barn i släptåg och ett i bärsäck på ryggen och alltid har det varit lika belönande att se spänningen och glädjen i deras ögon när de kommer till ett rum som innehåller något intressant. De stannade ofta länge i rummet med leksaker och i det långsträckta utrymmet med gamla kläder och kärl.

I något skede, då jag åkte runt i staden för att hitta motiv att skriva om, fastnade jag för slottets yttre. Jag kunde gå runt borgen vid olika årstider eller tider på dygnet för att hitta en fin bildvinkel eller ett speciellt ljus. Jag stod länge på inre borggården och beundrade den form och de mönster de grova stenarna bildade i samspråk med fönstrens glas.

En dag i december 2006 råkade allt vara gynnsamt, närapå magiskt. Solen lyste blekt, gräset grönskade trots att det var i slutet av året och slottet visade upp sig från sin vackraste sida där jag stod med min kamera. Jag stod på slottets sydsida, uppe på vallen med ryggen mot hamnen och ansiktet in mot centrum. Den blekt upplysta väggen i grov sten övergick i den vitmålade yngre delen av slottet och allt var sagolikt vackert. Jag tog rikligt med bilder för att försöka fånga något av denna ljusets och ytornas magi och en bild var jag nöjd med.

Vid en välgörenhetsbasar i december 2010 sålde jag denna bild och till min stora glädje såg även köparen det vackra i bilden.