Min första flygresa

Även om jag tillbringade en väsentlig del av min fritid under 1990-talet på Åbo flygfält har jag aldrig varit någon flitig flygresenär. Det jag gillar mest med flyg är deras estetiskt tilltalande yttre och att se dem landa och starta i hopp om att fånga ögonblicket på bild, en alltid lika stor utmaning eftersom det är fråga om objekt som rör sig snabbt.

Flygintresset började tidigt. Dels plockade vi ihop byggsatser i plast i hundratal med min bror, dels var både vår far men i synnerhet min bror och jag intresserade av transportmedel som fartyg, flyg och tåg. Det betydde att vi under uppväxttiden ofta besökte hamnen, flygfältet eller järnvägsstationen.

Under gymnasietiden, i slutet av 1970-talet och i början av 1980-talet, hade jag sällskap av en person vars föräldrar hade sommarställe på Åland. Då fördes möjligheten att åka flyg från Åbo till Mariehamn på tal i något skede. Eftersom jag aldrig hade flugit var jag genast intresserad. Det beslöts snart att mitt sällskap med far skulle åka flyg till Åland för att fira midsommarhelgen och jag blev tillfrågad att följa med.

Vi kom till flygfältet, checkade in vårt bagage och oss själva och begav oss till vänthallen. På den tiden fick man ännu röka ganska fritt på vissa platser inomhus och jag minns att vi tände varsin Philip Morris Multifilter (ett av de mera exklusiva cigarrettmärkena). Jag tittade ut över plattan och såg en strömlinjeformad Caravelle göra sig klar för start samtidigt som en DC-9:a taxade in mot terminalen. Caravellen tvingade sig upp i luften följd av ett rejält oväsen. Spänningen började kittla i magbottnen. Inte få bajsbrott nu, tänkte jag då vi gjorde oss redo att gå ut till den väntande DC-9:an.

DC-9-14 OH-LYD på Åbo flygfält 1980 (foto: P-H Sjöström)

Jag steg ombord genom den låga smala dörröppningen och kände en avlägsen förnimmelse av klaustrofobi. Var det verkligen så lågt, smalt och trångt inuti flygkroppen? Vi banade vår väg till flygets bakre bänkrader för där var rökning tillåten, detta på en flygning som varade i 10-15 minuter. Man hade tid att tända, dra några bloss och fimpa.

Utrymmet mellan bänkarna var mycket begränsat. Jag slog hela tiden knäna i stolsryggen framför mig och tyckte att allt kröp närmare inpå och över en. Dessutom luktade det artificiellt i planet, instängd plast, utvädrad rök och återanvänd luft. Vi slog oss ner och jag försökte psyka mig till lugn.

Snart var planet lastat och startklart. Flygvärdinnan stängde dörren. Jag var tvungen att tala förstånd med mig själv för att inte jämföra detta med att bli levande begraven. Utrymmet i flygplanet kändes ännu trängre och ännu mera tillslutet efter att luckan till yttervärlden slogs igen. Jag beslöt att till vilket pris som helst hålla mig stilla, inte röra på mig, inte stöta mot bänken framför, inte rubba någon som helst balans.

Motorerna utanför tog höga varv och planet rullade till startbanan. Accelerationen slungade mig mot stolsryggen på ett sätt jag aldrig kunnat föreställa mig och efter en kort stund neg hela maskinen till och steg till väders, brant och aggressivt som endast en DC-9:a gör. Det skakade till litet då flyget rev sig uppåt och det kändes overkligt att sitta i en så brant bakåtlutande ställning, nästan som man skulle ramla över ända.

Snart nådde flyget litet höjd och stigningen planade ut en aning. Jag tittade ut genom den lilla fönstergluggen för att se hemstaden där nere innan vi svängde brant ut över skärgården, hela tiden på klättring uppåt. Snart slocknade säkerhetsbälte-lampan och därefter rökning förbjuden skylten. Dags att tända en cigg och hålla god min.

Minuterna kändes som små evigheter men vi nådde maxhöjd, planade ut och flög ett par minuter innan det blev dags att söka sig ner för landning. På ett ställe under inflygningen föll planet tiotals meter handlöst i en luftgrop och under det sista skedet skakade och gungade det rejält. Jag kunde inte alls njuta av flygturen, endast hoppas att komma levande ner och åter känna fast mark under fötterna.

På darrande ben steg jag ut på den röda asfalten i Mariehamn. Mitt resesällskap uppmuntrade mig småskrattande och sade att man vänjer sig med tiden. Säkert, svarade jag och lovade mig själv att aldrig mera stiga ombord på ett flygplan, ett löfte jag självfallet inte kunnat hålla. Men i sanningens namn lyckades jag stå emot rätt länge innan jag på nytt begav mig på en flygresa och aldrig har jag kunnat slappna av och njuta av luftfärden.