Biografier och memoarer II

I mitt senaste inlägg lovade jag en fortsättning på temat i något skede. Läsningen av politiska biografier ledde rätt snart vidare till läsning av levnadsteckningar över intressanta konstnärer, främst musiker. Två inspirerande verk som fick snöbollen i rullning var Jack Bruce självbiografi Composing Himself. The Authorised Biography (2010) och John Fogertys Fortunate Son. My Life, My Music (2015). Efter det var hungern väckt.

En höjdare inom genren, som uppvisar litterära ambitioner och kvaliteter, är Galadrielle Allmans bok Please Be With Me: A Song For My Father Duane Allman (2014). Allman skriver en vacker, gripande och uppriktig bok om sin far som hon aldrig fick möjlighet att lära känna eftersom han gick bort då hon var endast ett par år gammal. Galadrielle Allman har genom omsorgsfullt arbete och intervjuer återskapat sin fars korta, intensiva liv.

Eftersom Cream tillhört mina favoritband sedan mer än fyra decennier var det naturligt att komplettera läsningen av Jack Bruce memoarer med Ginger Bakers Hellraiser. The Autobiography Of The World´s Greatest Drummer (2010), vars titel säger en hel del om Bakers självförtroende. Denna något egensinniga självbiografi bekräftar att Baker inte alltid är världens enklaste person att komma överens med. Väl inne på ämnet Cream ville jag även läsa Eric Claptons berättelse om sitt liv, Clapton. The Autobiography (2007). Clapton berättar utlämnande och utan att försköna om sitt liv, sitt missbruk av både narkotika och alkohol, och framför allt om sitt musicerande. Det fina med boken är att Clapton inte blir sentimental eller fylld av självömkan även om han hade anledning till det. Vidare känner man som läsare glädje över att han slutligen återerövrar värdigheten i sin tillvaro.

Vill man ta del av en underhållande, ärlig och mustigt berättad självbiografi skall man läsa Miles Davis klassiska Miles. The Autobiography (1989). Man kan närapå höra hur han berättar om sitt liv och om jazzens utveckling med sin hest viskande röst. Läsaren får på första parkett ta del av fem decennier musikhistoria och möta samtliga av tidens största jazzmusiker. En genialt skriven och mycket rolig bok som är lika fängslande och intensiv från den första sidan fram till den avslutande punkten.

Fleetwood Mac har jag följt sedan albumet Rumours kom ut. Intresset för bandet fördjupades genast och inom kort var jag bekant med hela dess produktion, allt från den första tiden med Peter Green, mellanperioden med den idag bortglömda, men ytterst begåvade, gitarristen Danny Kirwan och åren med amerikanen Bob Welch samt supergruppen som uppnådde de största kommersiella framgångarna. Därför var det en självklarhet att läsa vad Mick Fleetwood har att berätta om detta seglivade band i sin bok Play On. The Autobiography (2014).

Tjejgruppen The Runaways hörde ungdomen till, dessa flitigt avbildade, fräckt provocerande rockbrudar. Den mest talangfulla musikern i bandet var sologitarristen Lita Ford som längre fram kom att göra en framgångsrik solokarriär. Om allt detta och mycket annat intressant skriver hon modigt i den ytterst läsvärda Living Like A Runaway. A Memoir (2016).

En fin och väl skriven självbiografi är Chrissie Hyndes Reckless. My Life As A Pretender (2015). Precis som Galadrielle Allman har Hynde klara och tydliga litterära ambitioner, hon skriver mer än en självbiografi, hon väver in sin livshistoria i en större berättelse och hon gör det suveränt. Det är fråga om en skicklig och begåvad skribent som noggrant väljer, värderar och väger sina ord för att finna det rätta uttryckssättet. Njutbar läsning om en turbulent och omstörtande tid för rockmusiken då det gamla raserades för att ge plats åt punkrocken och nya vågen.

Andy Powell från Wishbone Ash är en gitarrist jag uppskattar högt och i mer än 45 år har han hållit liv i bandet som kommit att bli hans livsverk. Hans Eyes Wide Open. True Tales Of A Wishbone Ash Warrior (2015) är en mycket intressant bok om ett band som med lite mera tur, och bättre marknadsföring(?), kunde ha varit ett av de allra största. Kvaliteten på låtarna håller måttet, de två gitarristernas samspel är alltid utomordentligt och albumet Argus är ett av de bästa från 1970-talet. För mig som finländare får Powells bok en extra krydda av att både Ben Granfelt och Muddy Manninen har spelat/spelar i bandet.

Slutligen vill jag nämna Robbie Robertsons Testimony (2016) i vilken han skriver om sin uppväxt, ungdom och fram till 1976 då The Band avslutade sin fantastiska karriär med The Last Waltz. Jämför man Robertsons bok med Levon Helms This Wheel´s On Fire. Levon Helm And The Story Of The Band (2000) noterar man att Robertson är ute efter en försoning, han vill förklara sig och lägga visa saker tillrätta. Utöver det är han en mycket duktig berättare som fängslar, stundvis trollbinder, sin läsare vilket kanske inte är alltför förvånande då man betänker hans talang som låtskrivare och förmedlare av något djupt och genuint amerikanskt.

Ett sammanfattande och gemensamt positivt drag för samtliga ovan nämnda böcker är att de verkar vara ärligt och uppriktigt berättade. De som skriver om sitt liv har uppnått en ålder och mogenhet då man inte längre är i behov av att försköna det som varit utan vill och vågar berätta så sanningsenligt som möjligt. Detta bidrar i bästa fall till en ökad trovärdighet, även om det alltid är problematiskt att blicka bakåt och berätta om tider som varit.