Under mitt besök hos författaren Folke Isaksson
(1927-2013) i Vaxholm i maj 2004 pratade vi såsom vi brukade om livet och
litteraturen. En eftermiddag, efter att ha ätit en god sopplunch, satt vi på
glasverandan och drack kaffe och åt italienska kex. Då ställde han mig frågan
om jag redan hade börjat läsa biografier och memoarer. Jag svarade att jag
fortfarande var skönlitteraturen trogen och endast läste levnadsteckningar
ifall de behandlade någon författare som betydde mycket för mig. Han smålog
vänligt och sade att det inte kommer att förbli på det viset utan att jag
längre fram huvudsakligen kommer att läsa fakta, inte minst biografier och
memoarer. Artigt höll jag med min värd men för mig själv tänkte jag annat.
Efter att jag varit med i ett halvsekel blev jag tvungen
att inse att det höll på att ske en förskjutning i mina läspreferenser. Allt
oftare fann jag mig med en faktabok i handen, oftast en levnadsteckning eller
självbiografi. Samtidigt började en hel del skönlitteratur kännas mindre
angelägen, först föll det mesta av kriminallitteraturen bort och därefter
mindre lyckade romaner. Kvar blev det viktiga; lyriker som Werner Aspenström, Nina
Burton, Folke Isaksson, Bodil Malmsten, Harry Martinson, Lennart Sjögren, Tomas
Tranströmer, Arne Törnqvist och Heidi von Wright. Av prosaförfattarna fortsätter jag bland andra att
läsa Ernst Brunner, P.O. Enquist, Henrik Jansson, Eyvind Johnson, Björn Larsson, Per
Petterson, Björn Ranelid, Karin Stensdotter och Sara Stridsberg.
En första knuff in i levnadsteckningarnas rike var mitt
intresse för FN:s andra generalsekreterare Dag Hammarskjöld (1905-1961). Under 2005
gjorde jag två resor till Uppsala vid vilka jag bägge gångerna besökte Hammarskjölds
grav. För att få reda på mera läste jag ett antal böcker om denna fascinerande
person, bland annat Gunnar Möllerstedts biografi Generalsekreteraren från 1981 och Mats Svegfors till
hundraårsjubileet nyskrivna bok Dag
Hammarskjöld. Den förste moderne svensken.
Ett annat tidigt spår in i biografins värld utgjordes av
mitt intresse för Olof Palme (1927-1986). Det resulterade i läsningen av Henrik
Berggrens fina biografi över Palme, Underbara
dagar framför oss, liksom även Kjell Östbergs stora verk i två delar, I takt med tiden. Olof Palme 1927-1969
och När vinden vände. Olof Palme
1969-1986. Utöver dessa läste jag av bara farten även en hel del om mordet
på statsministern.
Sommaren 2015 tog jag mig igenom en mer än 800 sidor
tjock, mycket välskriven och uttömmande, bok om president John F. Kennedy
(1917-1963), An Unfinished Life av
Robert Dallek.
Efter att ha läst ett antal böcker om sjöslag under andra
världskriget och ett par fartygsmonografier beslöt jag att läsa något om
Winston Churchill (1874-1965). Här valde jag den svenska biografin av Bengt
Liljegren i två delar vilken gav en god inblick i denna stormans liv och verk.
Bland hemlandets politiker har jag intresserat mig för
president Mauno Koivisto (f.1923) och bland annat läst hans ungdomsminnen Koulussa ja sodassa (1998), på svenska Ung soldat. Från skolbänken till
skyttegraven, i vilken han berättar om sin barndom och sina år i kriget.
Den politiker som dock väckt min största respekt och
aktning är före detta statsministern Paavo Lipponen (f.1941). I dagens läge
känns det allt oftare som om han är den sista statsmannen vi haft, en sann
nordist och europé och en brett bildad person. Läsningen av de två utkomna
delarna av hans memoarer, Muistemat 1
(2009) och Murrosten aika (2014)
bekräftade mycket som jag gått och funderat på och undrat över i finländsk
politik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar