Ibland är det vilsamt att lyssna på musik som är
förutsägbar. En aning provokativt kunde man påstå att det är därför som Bach
och Mozart är så populära inom den klassiska musiken. I deras musik kan man
ofta räkna ut vad som kommer att hända till näst, vilket gör att den ibland
blir tråkig att lyssna på, inga utsvävningar från mönstret här inte. Men
samtidigt är det just denna trygghet man behöver ibland.
Kommersiellt inriktad rockmusik från USA har i många fall
denna samma egenskap. Den är sedvanlig och inte ute efter att skapa några nya
genrer eller att ruska om etablissemanget. Ofta känns denna typ av lättsmält
musik som ett noggrant genomtänkt, samhällsbevarande soundtrack för den vita
medelklassen i USA.
Sydstatsbanden är ofta konservativa till sin natur, i
vissa fall nästan bakåtsträvande, man skall inte vänta sig några radikala idéer,
utan ha klart för sig att det viktiga är att spela traditionell rock, ofta med
en något påklistrad attityd och ett individupphöjande patos. Trots denna kraftiga
frihetslängtan har musiken inget behov av att förändra samhället, tvärtom, det viktiga
är att tala om att allt är bra som det är.
Att koppla ifrån hjärnans högre tankeverksamhet och
lyssna till den här typen av bruksmusik kan vara mycket skönt vid rätt
tillfälle. Därför skrev jag varmt om Molly Hatchets mästerliga platta No Guts...No Glory och Here There & Back av Allen Collins
Band i ett par tidigare inlägg.
När det gäller den tunga gitarrocken från USA:s sydstater
är Lynyrd Skynyrd det självskrivna flaggskeppet, ett slags urkraft och
utgångspunkt. Man jämför, medvetet eller omedvetet, andra band med Lynyrd
Skynyrd, man letar efter influenser från Lynyrd Skynyrd och spårar upp övriga
gemensamma nämnare.
Någon gång i början av 1983 berättade en god vän, som
tillbringat ett år i USA, om bandet 38 Special för mig. De var populära där och
deras låtar spelades regelbundet i radion och hon tänkte och tyckte att jag
kanske kunde gilla deras musik. Då jag frågade hurdan musik bandet spelade
artbestämde hon 38 Specials hitlåtar som AOR (Adult Oriented Rock), (genren är
även känd som radiostationsrock riktad till vuxna och unga vuxna) medan deras
övriga material var typisk sydstatsrock. Längre fram kom hon även att lägga
fram Journeys storsäljare Escape och
Foreigner 4. Asias första album hade vi bägge hittat fram till på egen hand.
Nyfiken som jag är kilade jag iväg till den väl försedda
skivaffären Kane Records i Åbo och köpte lp:n Special Forces. Jag tilltalades omedelbart av bandets tungt fylliga
men rätt så mjuka och popiga sound, de medryckande låtarna och den omväxlande
sången till en följd av att bandet hade två huvudvokalister. En annan
intressant detalj var att man hade två trummisar. 38 Special var helt klart ett
till de bredare massorna riktat alternativ till de hårdare och brutalare Lynyrd
Skynyrd och Molly Hatchet, ett rumsrent pop-rockband som kunde spela svängiga
radiohitar lika väl som tunga rocklåtar och vackra, närapå sliskigt smäktande,
ballader. 38 Special är även (rent bokstavligt) nära besläktat med Lynyrd
Skynyrd eftersom solisten Donnie Van Zant är yngre bror till Lynyrd Skynyrds
avlidna vokalist Ronnie Van Zant och äldre bror till den nuvarande Skynyrd-sångaren
Johnny Van Zant.
Under några år framåt var 38 Special en trogen kompanjon
och jag skaffade de flesta av deras skivor. Så övergick jag till cd-formatet
och glömde bort gruppen i några år. Den enda skivan jag hade som cd var den
suveräna Tour De Force, eventuellt
bandets mest helgjutna prestation.
Vid ett nostalgisjukt ögonblick ute på stugan senaste
sommar lyssnade jag på Tour De Force.
Med ens kände jag ett skriande behov av deras övriga centrala plattor, för 38
Special har alltid varit ett band som piggat upp min dag och försatt mig på bra
humör. Ingen grubbelmusik utan förträfflig bilmusik och toppen bakgrundsmusik vid
en uppsluppen grillfest.
Det visade sig vara svårt att hitta bandets skivor och
jag blev tvungen att leta runt ett tag på Internet. Efter en viss möda som
inkluderade beställningar från Amazon hittade jag de plattor jag var ute efter
och är nu lycklig ägare till sex cd-skivor med 38 Special: fyra godingar från
1980-talet, mina största favoriter Special
Forces och Tour De Force,
dessutom Wild Eyed Southern Boys på
vilken gruppen frångår det tyngre sydstatssoundet och introducerar det popigare
soundet samt Strength In Numbers där
man följt det lättare popspåret allra längst.
För att få reda på i vilken riktning bandet hade färdats efter
glansperioden beställde jag även de två nyare albumen Resolution från 1997 och Drivetrain
från 2004. Av dessa är Resolution en
väl balanserad helhet med starkt och omväxlande låtmaterial medan den senare är
en av bandets tyngsta skivor någonsin.
En bra inkörsport i bandets värld är Tour De Force för den visar fint vad bandet går för på de olika
planen. Plattan innehåller radiohitar, vackra ballader och några hårdare
rocklåtar och är smakfullt producerad.
Nedan följer länkarna till tre av bandets hitlåtar: ”Hold
On Loosely” från Wild Eyed Southern Boys,
”Caught Up In You” från Special Forces
och ”Like No Other Night från albumet Strenght
In Numbers. Lyssna och njut, visst var 1980-talet underbart.
Hold On
Loosely
Caught
up in You
Like No
Other Night
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar