Folke Isaksson - poeten i kägelbanan

Vackert vitgrå över den visa hjässan

en nimbus av godhet och vänlighet
blicken betraktande, observant
rapp i tanken, klok i ordet
kunskapsgenerös i samtalet
Gången lätt framåtlutad
efter många tagna steg
fram till världens bortersta vrå
En gänglig son från Gammelstad
uppvuxen nedom bondekatedralen
under en bister predikande fader
och en öm medlande moder

Åkte bort för att se och veta

skrev sig ut ur vinterlandet
och ungdomens irrfärder
reste längre och längre
outtröttligt rapporterande
om de utsattas sanning
återvände slutligen
inledde den mödofyllda spaningen
efter sin borttappade poesi
berättade mormors fattighistoria
mejslade Gotlands kyrkskulpturer i ord
upptäckte osäkra glimtar av ett oförklarligt ljus

Fann ro i skärgårdsstaden invid fästningen

trivdes med sina dagliga promenader
den första till arbetsrummet i Kägelbanan
fönstret på glänt, in med fågelsång och strandskvalp
ett uppskattande ögonkast mot
de trygghetsingivande två hyllorna med
den viktigaste och käraste kunskapen
Almqvist, Blake, Linnæus och Pariskommunen 1871
Som stöd bakom ryggen
dyrbara böcker av bortgångna kamrater
en bra dag födde en dikt, ett stycke prosa
eller skänkte någon en brevgåva

Mattan gav foten stöd

för det kommande ordets färd
från hjärnan genom armen
ut i fingret till tangenten som
långsamt, bokstav för bokstav
rad efter rad och stycke efter annat
fick undret att träda fram på papperet
Nöjd med dagens värv unnade han sig
en gyllene droppe irländsk whiskey
innan han vandrade hem till det gula huset
med den upphöjda trädgårdshyllan
där hustrun kärleksfullt tog emot honom

 

Till min uppmuntrare och vän Folke Isaksson (1927-2013). Inspirerad av läsningen av hans verk, vår långa brevväxling och mina tre besök hos honom i Vaxholm (maj 2003, maj 2004 och oktober 2006).