Via en i musik mycket insatt arbetskamrat har jag under
det gångna året kommit i kontakt med ett stort antal för mig nya band. Av dessa
är de svenska psykedeliska och 1970-tals influerade hårdrockbanden Graveyard
och Witchcraft de som jag kommit att gilla allra mest, liksom också amerikanska
stonermetalgrupper som Kyuss, Sleep och Wo Fat.
Då jag lyssnar på Witchcraft och Graveyard kommer jag att
tänka på gruppen November som anses vara ett av de första svenska
hårdrockbanden. Den här krafttrion grundades i slutet av 1960-talet på en
ungdomsgård i förorten Vällingby utanför Stockholm. Efter ett par byten av
musiker, som bland annat inkluderade den brittiske gitarristen Snowy White
(senare bland annat känd som gitarrist i Thin Lizzy på albumen Chinatown och Renegade och som turnégitarrist i Pink Floyd), fick November på
hösten 1969 sin slutliga form och sitt namn. Bandet kom då att bestå av
Christer Stålbrandt (bas & sång), Björn Inge (trummor & sång) och Richard
Rolf (gitarr), var och en mycket duktig på sitt respektive instrument.
November väckte genast uppmärksamhet, inte minst för att
de sjöng sin tunga bluesrock på svenska, och var snart ett flitigt turnerande
band. De släppte sitt första album En ny
tid är här på våren 1970. Skivan som är inspelad på mycket kort tid
innehåller flera av de element som gruppen kom att förädla på den följande
skivan. November ville också pröva sin musik utanför Sveriges gränser och
gjorde ett antal spelningar i Danmark, Finland och Norge men även i England,
Holland och Tyskland. I Finland uppträdde man ofta tillsammans med de kända
finländska proggbanden Tasavallan Presidentti och Wigwam.
November kom tidigt in i mitt liv. Någon gång kring
1971-72 läste min äldre bror och jag en artikel om bandet i en finsk musiktidning
vilken omedelbart väckte vårt intresse. Vi blev nyfikna på att få reda på hur
denna svenska version av Cream lät men lyckades inte få tag på någon av
gruppens plattor i vår hemstad Åbo. Därefter föll November i glömska och det
kom att dröja fram till slutet av 1970-talet innan jag under en resa till
Stockholm fick tag på gruppens mästerverk, 2:a
November.
Vill man få reda på hur November lät på toppen av sin
korta karriär rekommenderar jag att man lyssnar just på det andra albumet 2:a November som spelades in under våren
1971. Med den skivan, som är en av de viktiga och epokgörande inom svensk
rockmusik, intar November en självskriven position som ett av de stora och
betydelsefulla banden i Sverige.
Låturvalet är mångsidigt med oslagbara klassiker som den
tungflytande ”Men mitt hjärta ska vara gjort av sten”, den svängigare ”Mina
fotspår fylls av vatten”, den stora och något dystra balladen ”En lång dag är
över”, skivans tyngsta låt, den tröga och majestätiska ”På väg”, den lättare
Stockholmslåten ”Ganska långt från Sergel” med klar hitpotential och det
avslutande spåret ”En ny tid är här” som vänder den tungsinta och dystra
stämningen över i strålar av ljus och uppåtsträvande optimism.
Gruppen återvände till studion i december 1971 för att
spela in sin tredje och sista lp 6:e
November. Albumet är präglat av turnétrötthet och en underliggande
dysterhet och förmår inte förmedla samma magi som det föregående albumet. Trots
att 6:e November inte når samma
svindlande höjder som 2:a November
finns här några låtar av hög kvalitet som gör det värt besväret att ge albumet
en chans.
År 1993 återförenades bandet för en spelning i Stockholm
och år 2007 gjorde man några spelningar, bland annat ombord på ett av Silja
Lines fartyg, i Stockholm och Örebro samt på Sweden Rock.
Den som önskar gå till källan när det gäller svensk
hårdrock skall leta rätt på November och lyssna. Som bäst var November ett
virtuost, kreativt och fördomsfritt band som trodde på sin musik och visade att
man kunde uppnå en hög konstnärlig nivå även genom att spela hårdrock och till
och med fast man sjöng på svenska.
Nedan några länkar till inspelningar med bandet.
Men mitt hjärta ska vara gjort av sten
http://youtu.be/uVBBG6gfYGA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar