Samtliga somrar under barndomen och några under ungdomsåren tillbringade vår
familj på sommarstället i Fagerkulla, Pargas. Till en början var det en
självklarhet men ju äldre man blev desto mera ifrågasatte man detta
föräldrastyrda tvång att följa med till stugan i läge som läge. Självfallet
höll inte arrangemanget i längden och tids nog hade min äldre bror banat väg även
för mig att stanna i staden nu och då.
Före det blev möjligt försökte vi göra det bästa av situationen på landet.
En utväg var att fiska med våra kastspön och en annan var att sitta uppe på farfars
vind och lyssna på skivor. Vi såg alltid till att vi hade med oss en järnranson
lp:n till stugan. Lyssnandet kunde sysselsätta oss i flera timmar för det fanns
så mycket att upptäcka inom musikens värld då i början av 1970-talet. Allt var
nytt och allt upplevde vi med den första gångens oefterhärmliga kraft och intensitet.
En av familjerna som levde året runt i byn var viktig – om också på
fullkomligt olika plan – för hela vår klans tillvaro på sommarstugan. Fadern i
huset var en pensionerad yrkesmilitär som tillsammans med sin hustru hade
startat en underbart charmig livsmedelsaffär i stenfoten av ett trähus som låg
i hörnet av Betaniagatan och Kuppisgatan i Åbo.
Mina föräldrar och min farfar hade ingått bekvämt avtal om varuleverans med
dem och fick sålunda sina förnödenheter till landet. Allt de behövde göra var
att kvällen innan lämna in en uppköpslista och ett par kassar till
butiksinnehavaren. Följande kväll kunde de avhämta varorna och skotta ner dem
till vårt ställe som låg endast ett par hundra meter därifrån, nere vid
vattnet.
För min bror och mig var familjens tre barn av stor betydelse. De var några
år äldre än vi så vi följde noggrant med vad de sysslade med. Detta även om vi
inte kände dem särskilt bra, vi hälsade då vi sågs i byn men umgicks inte.
Trots det kom de att bidra till vår musikbildning långt mer än de någonsin kan
ana.
De bodde på vad som en gång i tiden varit en liten gård med både ladugård
och hönshus. Längst in i det gamla röda hönshuset hade de inrett en lya åt sig.
Här höll de ofta till under kvällarna.
Det hände ibland att min bror och jag tog en promenad hit enbart för att
stå ute på vägen och tjuvlyssna på den musik de satt och hörde på där inne. Väggarna
var tunna och rätt glesa så musiken ljöd klar och tydlig ut i det fria.
Ungdomarna lyssnade ofta på bekanta saker som till exempel Fireball med Deep Purple eller Look At Yourself med Uriah Heep men beträffande
gitarristen Johnny Winter agerade de introduktörer. Ett flitigt spelat album i
hönshuset var nämligen Live Johnny Winter And vilket vi tyckte var stenhårt och det dröjde inte länge innan lp:n
fann sin väg till vår skivhylla. Vi var djupt imponerade av Winters kraftiga
röst och självsvåldigt virtuosa gitarrspel, särskilt i låtar som ”Good Morning
Little Schoolgirl”, ”It´s My Own Fault”, ”Johnny B Goode”, ”Jumpin´ Jack Flash”
och ”Rock´n´Roll Medley”.
Det var inte enbart att höra rockmusik från hönshuset som kändes speciellt.
Lika roligt var det att upptäcka att det fanns ungdomar som hade liknande
musiksmak som vi och mest eggande av allt var att de hade ett hemlighetsfullt
och spännande eget tillhåll där de kunde sitta och umgås och lyssna på musik.
Vi spräckte aldrig illusionen och var in i huset utan behöll det som vi
önskade det i vår fantasi. För mig såg det ut på ett sätt medan det för min
bror säkert såg helt annorlunda ut. I min version fanns där en mjuk, något
sliten sittgrupp längst in, några stora dynor, ett lågt bord, en hylla för
stereoanläggningen och affischer av rockstjärnor och band på väggarna.
Långt senare lärde jag känna den yngsta sonen i familjen och då var jag vid
ett tillfälle in i hönshuset. Då var den aktiva tiden redan förbi och lyan
brukades främst som ölförråd.
Än i denna dag kommer jag alltid med tacksamhet att tänka på dessa ungdomar
då jag lyssnar på Johnny Winter. Jag färdas tillbaka i tiden och står utanför
hönshuset och lyssnar, drömmer och fantiserar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar