Alvastra klosterruin

I slutet av oktober reste vi från Åbo till Stockholm och vidare till Jönköping för att uppleva musikalen Les Misérables på Kulturhuset Spira. Vi körde söderut i lugn och ro med sinnena öppna för diverse spontana stopp. Ett första var att inta frukost på Nyköpingsbro, inget mer att orda om den saken. Därefter susade vi förbi både Norrköping och Linköping för att inte trassla in oss i alltför tidskrävande stadskörning.

Mellan Mjölby och Ödeshög stannade vi för att titta på den mäktiga Rökstenen, en upplevelse som försatte en i en besynnerlig stämning. Där man stod bredvid den resliga stenen stod man så nära historien man kan komma, vilket alltid är lika hisnande.

Endast några kilometer västerut låg en plats som vi inte kom oss för att uppsöka vid vårt besök till Omberg i augusti 2016. Hemkommen några dagar senare upptäckte jag till min förargelse att vi hade missat en ytterst betydande sevärdhet, dessutom endast med någon futtig kilometer. Då bestämde jag mig för att inte köra förbi nästa gång.

Nedan om Omberg grundade franska cisterciensmunkar år 1143 ett kloster som under tidens gång växte och utvecklades till en mycket betydande inrättning. Även den heliga Birgitta vistades på Alvastra kloster en tid och det var här hon fick många av sina uppenbarelser. Klostret verkade i närapå 400 år, fram till reformationen då det upplöstes och jorden tillföll kronan. Byggmaterial från klostret återanvändes bland annat i Vadstena Slott och övriga större anläggningar.

Besöket vid ruinerna fördjupade den känsla som väckts vid Rökstenen. Man kunde tydligt ta till sig klosterhelheten då man vandrade längs de stenlagda gångarna och i kyrkoruinen erfor man den sensationella känsla av litenhet som upptar en då man ställs inför något stort och mäktigt som föregått en. Vidare vittnade det om en högt utvecklad kultur, en snillrik och sagolikt vacker arkitektur och en djupt sittande kunskap och vilja att förverkliga allt detta. Stannar man upp för att lyssna och känna efter kan man närapå höra det förflutna tala till en och då får man åter en gång ta del av den ständigt strömmande tiden som även kan kallas historiens gång.