Wigwam: Nuclear Nightclub - en subjektiv hyllning

Då jag som 14-årig grabb första gången höll lp:n Nuclear Nightclub – prydd av Mats Huldéns fina konvolut – i mina händer anade jag att det här kunde vara en stor och betydelsefull skiva. När jag kort därefter lade på skivan och hörde de inledande tonerna insåg jag att så var fallet. Det som också slog mig var hur icke-finskt Wigwam lät, för år 1975 var man långt ifrån bortskämd med inhemska band som gjorde musik som lät internationell, inte provinsiellt finländsk.

Min uppfattning av Wigwam som ett band präglat av yrkesstolthet och gediget kompromisslöst musikaliskt kunnande bekräftades ytterligare under ett antal konserter. Då under 1970-talet gick min äldre bror och jag ofta på konsert, ytterst sällan dock för att lyssna på finska band, undantaget var just Wigwam.

Sedan dessa ungdomens dagar har Nuclear Nightclub följt mig genom livet. Under åren som gått, och eventuellt på grund av en fördjupad insikt och flera lyssnade plattor, har skivan enbart vuxit. Jag upptäckte i något skede att albumet är så mycket mer än endast en fin rockplatta, att gruppen åstadkommit något förtrollade.

Nuförtiden då jag spelar skivan går det kalla kårar från och med de inledande tonerna av titelspåret. När sedan magin och den fängslande stämningen håller i sig, och stundvis når ännu högre sfärer, genom samtliga åtta låtar kan man endast konstatera att detta är ett mästerverk som försätter lyssnaren i ett alldeles speciellt tillstånd av glädje och eufori. Nu och då har jag försökt hitta en förklaring till varför just den här skivan kom att bli så förträfflig och även om det självfallet beror på låtmaterialet och framförandet finns här också det där oförklarliga elementet som kännetecknar de största konstverken.

Kort före inspelningen av Nuclear Nightclub hade Wigwam bytt ut ett par musiker, lättat upp stilen efter det ambitiösa, men mera svåråtkomliga, albumet Being. Detta kunde ha fört bandet i vilken riktning som helst men det som hände var att gitarristen Pekka Rechardt och basisten Måns Groundstroem gav gruppen stabilitet, stadga och stringens. Rechardt bidrog även med ett antal oslagbara kompositioner och ett originellt gitarrspel som gav bandet ett unikt och oefterhärmligt sound. Sångaren och pianisten Jim Pembroke fick gott om utrymme att vidareutveckla sin sång och sitt säregna uttryck som tolkare. Utöver det visade bandets själ och grundare, den alltför tidigt bortgångne trummisen Ronnie Österberg, upp ett nyanserat, genomtänkt och rikt trumspel.

Fortfarande, 38 år senare, står Nuclear Nightclub fram som ett av de största rockalbumen. Hade killarna velat ge sig ut i världen hade Finland fått sin första internationella supergrupp år 1975.

Lyssna på albumet; så till synes enkelt är det att skapa betydelsefull och bestående konst när man tror på sin sak och följer denna tro kompromisslöst. Vilket annat band kunde ha skänkt oss låtar som ”Nuclear Nightclub”, ”Freddie Are You Ready”, ”Kite”, ”Do Or Die” eller ”Simple Human Kindness”.

 

Några låtar från skivan:

 

Freddie Are You Ready
http://youtu.be/T913M2dHVJU

Kite

http://youtu.be/LsSNCXseaKw

Simple Human Kindness

http://youtu.be/FRTfcO8JVGY