Järnvägsövergången

Min storebror brukade ta mig dit

till äventyret hundra meter hemifrån
en undanhållen urban lekplats
nedanom den blekgula träkiosken med pulpettak.
Sluttningen och buskaget nedskräpat med förpackningar
inte endast för tobak och sötsaker.
Intill, andelslagets höga funktionalistiska lagerbyggnad
med bandfönster och täckt lastbrygga.

Järnvägsövergången längs spåret till hamnen.

Förhäxad stod jag fast i bommen, följde
de grönsvarta ångdrivna växelloken som pustade förbi
luktande gott av kolrök och smörjolja
någon gång en modernare rödvit diesel
båttåget med turister till och från hamnen.
Sällsam majestätisk höjdpunkt – ett tungt ånglok
gled närapå ljudlöst förbi med knäppande het ångpanna
lämnande en darrning i marken och en vit rökslinga efter sig

Den stenbeklädda övergången var en plats för fantasins resa

räls och bana strödd med småbråte i alla tänkbara material
lortiga föremål med eggande historier att förtälja.
Tydligast minns jag dock
hur min bror lärde mig lägga mynt under tåget
och få igen lövtunna utflutna metallmaneter