Hösttablå

Lördagen var på inget sätt anmärkningsvärd, en normalgrå höstdag i oktober. Under dagen seglade stundvis tunga moln över nejden och kastade ner spridda regnskurar. Vi krattade upp tunga och blöta lönnlöv, lade dem på en presenning och släpade dem till komposten.

På eftermiddagen avnjöt vi varsin mugg gott svenskt kaffe och som vanligt satt vi försjunkna i varsin bok, hon lyssnade på Hans Roslings Hur jag lärde mig förstå världen och jag läste vidare i Ola Holmgrens bok om Ivar Lo-Johansson. Innan vi visste ordet av hade skymningen börjat dra sin tunga pläd över viken. Brasan sprakade hemtrevligt och värmen spred sig ut i rummet.

Vi avslutade läsningen, beslöt att lyssna på ett album före jag gick ner till stranden för att värma bastun. Louise Hoffstens hudlöst uppriktiga På andra sidan Vättern ljöd vackert ur cd-spelaren och allt kändes rätt för en gångs skull.

Medan eldandet av bastun pågick gick jag mellan huset och bastun några gånger i det djupnande mörkret för att lägga mera ved i ugnen. Ute var luften vänligt mild och mjuk, som en pust varm andedräkt. Det kändes som en förändring av något slag pågick där ute – men i fel riktning – mot en varmare årstid och inte en kallare.

När jag tittade genom fönstret någon gång efter klockan 19 förflyttades jag till augusti. Mitt emot var fyra av grannarna ute på sina stugor och på två av platserna pågick det livligt umgänge. En båt rodde över i ljusgatan och gästerna togs emot i det bleka, klara skenet av mobiltelefonernas ficklampor. Vid huset bredvid eldade man bastu och hade tänt all belysning man hade. Jag kunde inget annat än fängslas av denna, som det såg ut, improviserade festkväll i innerskärgården. Det låg något magiskt och tryggt över detta. Människor samlas, tänder belysning och lyktor och vill vara tillsammans.

En Tove Jansson-kväll, fast kanske inte fullt så vemodig och tungt laddad som i ”Höstvisa”. Det trösterika var att inse att livet inte upphör då mörkret och hösten kommer, på sin höjd förändras det en aning, går litet långsammare, blir litet mjukare och ömmare. Man kan göra samma saker som på sommaren, vistas på samma platser, det är endast mörkare och kyligare men till exempel bastubadet blir intensivare i mörkret och att svalka sig i skenet av några stormlyktor är en oförglömlig upplevelse.

Det tog mig 58 år att inte rädas för mörkret utan låta mig omfamnas av dess blåhet, lita på att jag finner mig till rätta och ta vara på mörkret lika noggrant som man värnar om ljuset då det bryter fram på vårvintern.

I dessa dagar är vi åter vid den punkt då det vänder, mörkret får ge vika för det återkommande ljuset och vi samlas för att fira detta med god mat och dryck. Ta det långsamt, ta vara på varandra och gör det som känns rätt och riktigt tillsammans med dem det känns rätt och riktigt. Livet är för kort och skört för alltför många och stora kompromisser.

Jawbone

Tyvärr är det inte alltför ofta numera som det bildas ett band man från första början märker att det är något särskilt med. Då britterna Marcus Bonfanti (gitarr och sång) och Paddy Milner (klaviatur och sång) mötte australiensarna Rex Horan (bas och sång) och Evan Jenkins (trummor och slagverk) föll bitarna på plats med en gång.

Gruppen valde sitt namn, Jawbone, efter en låt som finns på det andra albumet med The Band. Bonfanti och Milner började skriva låtar, man spelade in ett album och från första början låg en av tyngdpunkterna på låtarna. De skulle vara musikaliskt intressanta, starka, unika och igenkännbara. Med Bonfanti och Milner som huvudsakliga sångare och Horans falsett som komplement hade man allt man behövde för att leverera såväl stark och kontrasterande solosång som fin stämsång.

Hemligheten bakom Jawbones naturligt organiska sound ligger i att man spelade in låtarna live i studion och valde att göra så få omtagningar och överlappningar som möjligt. Musikernas hantverk och genuina kunnande skulle höras i den färdiga produkten.

Kritikerna tog väl emot Jawbones album och hade bandet debuterat i slutet av 1960-talet eller början av 1970-talet hade succén varit ett obestridligt faktum. Det speciella i bandets sound hade blivit upptäckt och uppskattat och gruppen hade lanserats stort och gått upp bland de stora namnen. Den höga kvaliteten på låtarna och det genuint uppriktiga i framförandet hade garanterat detta. I vår besynnerliga tid är risken överhängande att Jawbone förblir känt endast för en liten publik finsmakare som letat sig fram till gruppen på egna vägar.

Det ovannämnda visar hur snedvriden musikbranschen är idag. Samtidigt som man stort kan lansera en medelmåttlig låtskrivare som sjunger och spelar gitarr helt okej låter man en supergrupp som Jawbone passera obemärkt. Allt verkar vara styrt av noggrant kalkylerade formler som producerar fantasilösa likartade hits för radiostationernas spellistor. Hur skall en inte så upplyst och bevandrad konsument hitta de verkliga pärlorna och godbitarna i denna likartade massa?

Jawbones album innehåller tio starka låtar. Lyssna på dessa och bedöm själv vilken position en grupp som Jawbone vore förtjänt av.

Min princip när det gäller musik (och allt annat) är att välkomna och hylla mångfald och kvalitet. Då jag började lyssna på musik i början av 1970-talet såg musikbranschen ut just så. Det fanns något för alla och envar och banden kunde satsa på just det som var unikt för dem eftersom skivbolagen stod bakom dem och vågade ta risker. Därför lät banden som sig själva och höll inte på med nervöst sneglande åt sidorna för att kolla vad gruppen bredvid höll på med. Man litade på och trodde på sin sak och följde det spåret vidare. Och detta resulterade i en sällan skådad mångfald som är oändligt saknad i vår tid.

Leave No Traces

Rolling On the Underground

Bet On Yesterday

Lars Lerin

Det mesta och viktigaste är säkert sagt och skrivet om den berömda svenska konstnären och författaren Lars Lerin (f.1954) så därför tänker jag inte tillföra ytterligare en dylik informativt presenterande text om honom. I stället vill jag redogöra för vad som inträffade då vi en varm och kvav lördag i slutet av juli 2019 hade möjlighet att besöka Lars Lerin-museet Sandgrund i Karlstad.

Ändamålet med resan var den konsert med Abramis Brama och Kebnekajse som arrangerades på Nöjesfabrikens hemtrevliga innergård. Konserten visade sig bli en höjdare på flera plan; stämningen var gemytligt familjär, vädret var fantastiskt och bägge banden på gott spelhumör. Dessutom fick jag mina cd:n signerade och kom i tillfälle att utbyta tankar och synpunkter om musik med Peo Andersson och Mats Rydström i Abramis Brama vilket var ytterst stimulerande och angenämt.

Vi övernattade i det före detta fängelset i staden, nu ombyggt till ett trevligt hotell. Rummet var litet men trivsamt, kanske inte precis vad man väntar sig av en före detta fångcell, och personalen ytterst tjänstvillig. Hotellets specialitet var att middag ingick i rumspriset vilket innebar att vi fick i oss en god och mättande måltid före konserten.

Tidigare på dagen, under bilfärden från Stockholm, besökte vi Gustaf Frödings födelsegård, Alsters herrgård, och beundrade den jättelika Vänern från en udde på Hammarön. En lång och innehållsrik dag, som så ofta då man åker omkring i grannlandet. Belåtna, en aning trötta men upplivade av den fina musiken svalkade vi oss i hotellets trädgård med ett par väl kylda öl innan vi knöt ihop för dagen.

Följande morgon åt vi ett rikligt morgonmål – det finns inget som går upp mot en god hotellfrukost – för att sedan göra en kort sväng in till centrum medan vi väntade på att klockan skulle bli 11 då Lars Lerin-museet Sandgrund skulle öppna. Dagen såg åter ut att bli varm för redan tidigt på förmiddagen drogs en kvalmig filt över staden. Ingen svalka, ingen vindpust, älven stod så gott som orörlig i sin fåra och värmen pressade ner en mot asfalten och betongen.

Vi parkerade bilen och gick några tiotal meter till museet. Klockan var ett par minuter före öppningsdags men det hade redan samlats ivriga museibesökare utanför Sandgrund. Det är fantastiskt och otroligt att en bildkonstnär kan ha en sådan attraktionskraft i vår tid då det finns så mycket lätt tillgängligt visuellt material överallt som konkurrerar med något så konservativt som tavlor på en utställning? Härligt och trösterikt att få uppleva detta.

Efter att ha köat in en stund var vi inne i den luftiga och ljusa utställningslokalen som i ett tidigare liv fungerat som danspalats. Vi stegade in såsom alla övriga för att betrakta de första tavlorna. Då skedde något som aldrig hänt förut. Lerins stora detaljrika akvarell av ett fartyg i hamn slog luften ur mig. Aldrig förr har en bild framkallat en så kraftig och påtaglig fysisk reaktion. Jag började rysa och darra av välbehag och hjärnan ville inte tro att de synintryck som ögonen förmedlade kunde vara sanna. Det var en liknande omedelbar och stark effekt som jag trodde att endast musik kan ha på mig. Efter detta tror jag mig veta hur en extatisk upplevelse kan ta sig uttryck.

Efter att ha lugnat mig en aning kunde jag ta in bilderna i ett något mindre hänfört tillstånd. Det fantastiska med Lars Lerin är att inget motiv är för högt eller lågt; han målar allt från småkryp, till fartyg i hamn, människor i arbete eller kärlek, ödehus i Värmland, motiv från Lofoten, stadsmotiv, bilder från resor, naturen och till och med en jättelik tavla av en bokhylla. Tiden på dygnet eller året spelar heller ingen roll. Lerin är inte rädd för att måla en kuslig kall vinternatt med det svåråtergivna kulna spöklika mörkret eller skrämmande stämningar i urbana miljöer där gatlyktorna utgör de enda ljuskällorna. Han kan också överlåta sitt kunnande och sin tid på det grå och färglösa en vinterdag. Allt detta gör han med en skyhög arbetsmoral, en överlägset suverän teknik och detaljrikedom och med en sällan skådad passion. Ovan nämnda beskrivning låter kanske som om hans tavlor var exakta avbildningar av verkligheten men så är inte fallet, varje bild bär på ett mycket högt konstnärligt värde och en hudlöst blottad kontakt med ett underliggande djup som stundvis kan bli smärtsam.

För att avsluta med en kliché. Besöket i Sandgrund förändrade mitt liv och mitt enda råd är att ni skall besöka museet. Det är definitivt värt mödan och besväret även om man kommer till Karlstad från längre avstånd.