Stad vid Bottenviken

Högsommarsöndagens riksväg ledde till en kuststad i norr
gatorna linjalräta, breda och spöklikt öde fastän mitt på dagen
befolkade av spridda nedtyngda säcklika individer
ihåligt hasande fram, uppgivna utan hopp
enstaka kvarlämnade unga irrar planlöst runt kvarteren
aggressivt och högljutt i närapå slutslitna bilar
På en upphöjning en ståtlig vit fasad
ett kompakt rätblock blickar upp mot en utlovad framtid
tre gyllne väggur mäter stadens tid
Stadshuset; väggkaklen spruckna, takterrassen stängd
framtiden utebliven

Utanför staden bolmar den penninginbringande röken

arbetskraftssnåla papperskvarnar mal miljoner åt ägarna
i hamnen lastas fartygen med varan för främmande länder
på spåren står godstågen otåligt ryckande och väntar, medan
de mest hektiska får sitt papper hämtat med långtradare
För storstädernas och utlandets ägare och investerare,
tillbedjarna av den allsmäktiga marknadsekonomin
finns det gott om pengar att skeppa ut från fattigstaden
kvar lämnas stanken smutsen och röken
arbetslösheten besvikelsen missbruket familjevåldet och självmorden

I småbåtshamnen den röda och den vita paviljongen

i sams bredvid varandra längs samma gata
stadens bättre lottade invånare söker sig till det blänkande vattnet
pysslar om sina båtar eller kommer hem från en utfärd
tar girigt ut allt av den korta spröda sommarens värme
den kan vara över om man inte är påpasslig
skyn klar och hög med oroliga gråvita moln
hösten redan närvarande i luft och doft
människorna spanar ideligen ängsligt upp och ut över havet
oroliga att även vädret skall tas ifrån dem