Somrarna 1980 och 1982 och våren 1981 arbetade jag som
lagerbiträde på det ena av skeppsvarven i Pansio utanför Åbo. Som 18-20-åring
var det intressant och lärorikt att se hur ett fartyg växer fram från kölsträckning
till utrustning. Några av de fartyg som varvet byggde och/eller levererade
under min tid var lastfartygen Baltiskij 110 och Sibirskij 2102 för flod- och
havstrafik till Sovjetunionen, havsforskningsfartyget Akademik Shuleikin till
Sovjetunionen och oljebekämpningsfartyget Hylje för Sjöfartsstyrelsen.
Det som fascinerade mig ännu mer än att se hur fartygen blev
till var att hålla öronen öppna och höra vad arbetarna pratade om och i vilket
tonfall, särskilt då de talade om arbetsledare och chefer. Deras prat kunde
ibland kännas provocerande och träffa ömma punkter eftersom min far arbetade
som inköpare på varvet och sålunda tillhörde kontorspersonalen, dem som
arbetarna gärna kallade ”herrar”.
En annan sak som var speciell med detta varv var att den
kommunistiska fackavdelningen var den starkare på arbetsplatsen och inte den
socialdemokratiska. Detta ledde till rätt hårda dispyter mellan de två lägren
och samarbetet dem emellan var inte alla gånger friktionsfritt. Det fanns flera
starka viljor bland de fackliga representanterna och den relativt unga
huvudförtroendemannen var en väl utbildad modern, lätt stridslysten, kommunist
som gärna höll hög profil.
Trots att jag var son till en av herrarna på kontoret
blev jag någorlunda väl accepterad av mina arbetskamrater på lagret. Dels
berodde det här på att arbetstagarna där var vettiga människor, dels på att min
far inte tillhörde de värsta översittarna i arbetarnas ögon. Jag kommer ihåg
att en skolkamrat till mig som arbetade på verktygslagret fick stå ut med
mycket mer smälek, han blev ofta tilltalad som ”ingenjörens son”.
Under min korta tid på varvet lyckades jag etablera god
kontakt med ett par jämnåriga killar som fått anställning på varvet efter
avslutad yrkesutbildning. Det var kul för då fanns det arbetskamrater som det
var enkelt att arbeta med och även prata strunt med vid sidan om arbetet. En av
dessa killar hette Juha och honom åt jag ofta lunch tillsammans med.
En lunchpaus kunde se ut på fyra olika sätt. Det första,
och mest anspråkslösa, alternativet var att man åt medtagna smörgåsar inne på
lagrets kontor, eller om vädret var varmt och vackert kunde man promenera ett
stycke och sätta sig på någon av virkesstaplarna invid limträbalkfabriken. Där
kunde man njuta en stund av den goda trädoften och det fina vädret samtidigt
som man åt sina smörgåsar och drack sin läsk.
Ifall Juha hade kommit till arbetet i sin Toyota Corona
Mark II hände det att vi åkte från varvet in mot Åbo hamn och åt vår lunch vid
kaffekiosken bredvid Åbo slott. Måltiden bestod av en stor flottig köttpirog
med två knackkorvar, kryddad med senap, ketchup och gurksallad. Till efterrätt
kunde man ta en kopp kaffe eller en glass.
Avstickarna till Åbo slott kändes speciella, att bli ombedd
att följa med upplevde jag som att vara accepterad och godkänd som individ och
inte bli identifierad som son till inköparen. Dessa tillfällen var höjdpunkter,
man kom bort från arbetsplatsen för en stund och man var upptagen i gemenskapen,
inte någon självklarhet för en svenskspråkig gymnasist i en helt finsk
arbetarmiljö.
En tredje, och rätt vanlig, variant var att man traskade
ett par hundra meter från varvsporten till en närbelägen livsmedelsaffär. Där
kunde man över disk köpa bleka, fuktblöta, degiga köttpiroger med knackkorvar inuti
vilka expediten värmde i mikrovågsugn. Av någon oförklarlig anledning smakade
denna smetiga, feta måltid extra gott. Kring butiken var det liv och rörelse,
män i bruna och blå overaller stod och rökte eller halsade en lättöl efter att
de ätit sin lunch. Var det fredag kunde man se en och annan som redan inlett
veckoslutsfirandet och inte tänkte gå tillbaka till sitt arbete på
eftermiddagen.
Valde man det fjärde alternativet gick man till varvets matservering
som låg längst in bakom värmecentralen och limträbalkfabriken. Här blev man
ofta tvungen att köa ett bra tag innan man fick sin mat och det kunde hända att
den populäraste rätten då redan tagit slut. Den ena ändan av byggnaden var
reserverad för kontorspersonalen så här råkade vitskjortorna och blåkragarna
varandra. Jag åt mycket sällan i matsalen för där var trångt och stökigt.
Eftersom varvet var en stor arbetsplats var det en
ypperlig plats att iaktta människor på. De anställda var i alla åldrar och av
alla sorter. Den hotfullaste episoden från den här tiden skedde på fritiden, på
Kårens populära sommardiskotek. Sonen till en av de hyggliga damerna på lagret
arbetade också på varvet och råkade vara på Kåren samtidigt som jag en
fredagskväll. Då han fick syn på mig slungade han utan förklaring och
förvarning iväg ett tungt halvlitersstop av tjockt glas mot mig. Stopet missade
sitt mål, mitt huvud, med någon decimeter men rädslans frö var sått.
