I år är det 40 år sedan supergruppen Bad Company släppte
sitt mästerverk Straight Shooter.
Bandet grundades år 1973 då Paul Rodgers (sång) och Simon Kirke (trummor),
bägge från bandet Free, slog ihop sig med gitarristen Mick Ralphs från gruppen
Mott the Hoople och basisten Boz Burrell från King Crimson.
Gruppen gjorde omedelbar succé världen över med det
starka debutalbumet Bad Company. På den
härligt råa och oslipade plattan finns hitlåtar som ”Can´t Get Enough”, ”Bad
Company”, ”Rock Steady” och ”Movin´On”, samtliga klassiker idag.
Efter denna framgångsrika start ställdes bandet inför den
svåra uppgiften hur man skulle klara av att spela in en lika övertygande
uppföljare. Det har, såsom de flesta känner till, visat sig vara svårt både för
rockmusiker/-band och författare att komma igen med ett andra verk efter en
lyckad och bejublad debut.
Jag hade alltsedan juli 1974 då jag skaffade albumet Bad Company lyssnat flitigt på plattan
och kunde den utan och innan. Såsom många andra var jag djupt imponerad av
materialet på skivan även om jag saknade en viss finess och ett visst djup i
gitarrspelet, för i ärlighetens namn bör man konstatera att Mick Ralphs inte är
någon Paul Kossoff. Likaså tyckte jag att Burrell var en mera slätstruken
basist än Andy Fraser. Denna jämförelse med Free var och är oundviklig eftersom
Bad Company är halva Free.
Det samma gäller låtarna. Där Free inte var beredd att
göra några som helst kompromisser anar man i Bad Companys låtmaterial en
medveten tanke att man ville skriva hitlåtar för att uppnå kommersiell
framgång. Då är det möjligt att man är beredd att göra vissa konstnärliga
eftergifter för att uppnå detta.
När gruppens andra album Straight Shooter kom ut i april 1975 var jag full av förväntan. Och
direkt från den första genomlyssningen var jag övertygad. Där man då det gäller
debuten frestas att jämföra bandet med Free har man på denna andra platta
lyckats ta ett rejält kliv från det förflutna och etablera en egen stil.
Soundet är modernare, låtarna väl genomarbetade och suveränt framförda. Paul
Rodgers är så övertygande som bara han kan vara och uppnår på Straight Shooter närapå samma magi som
på albumet Free At Last (se
blogginlägg från 7 december 2012) och på albumet finns flera odödliga låtar.
Skivan drar igång med den hisnande ”Good Lovin´ Gone Bad”
och följs av ”Feel Like Makin´ Love” som kommit att bli en av gruppens bäst
kända låtar. Då sida ett sedan avslutas med den melankoliskt vackra sången
”Shooting Star”, tillägnad alla för tidigt döda rockstjärnor är succén ett
faktum.
Sida två inleds minst lika starkt med den stenhårda ”Deal
With the Preacher” och den perfekta billåten ”Wild Fire Woman” på vilka bandet (senast)
visar att man tillhör den vassaste hårdrockeliten. Det avslutande, vackert
klingande och känslofullt sjungna, spåret ”Call On Me” knyter ihop detta
mästerverk och lämnar lyssnaren tillfredsställd.
En tydlig minnesbild som är förknippad med albumet är då
jag som 13-årig grabb var med mina föräldrar och hälsa på min farfar som bodde
nedanför Martinskyrkan. Jag hade spelat in Straight
Shooter på c-kassett och bar min lilla bandspelare med mig så gott som hela
tiden, även under detta besök. Min lillasyster var också med och hon hade två
kompisar som bodde i samma kvarter som farfar och vi var ute med dem och
klättrade på berget runt kyrkan. Hur jag än ansträngde mig för att få dessa två
systrar intresserade av Bad Company ville det inte lyckas och jag tyckte att de
var tråkiga. Inte att det skulle ha fallit mig in att det kanske var jag som
var ensidig och trist i min fanatism och att tjejer i 11-12 årsåldern inte är
sådär vansinnigt intresserade av ett bestämt album. Det dröjde ytterligare
några år innan jag lärde mig detta.
Under de fyra decennier som gått har Straight Shooter vuxit till det viktigaste Bad Company-albumet för
mig. Det innehåller allt en bra rockplatta skall innehålla; mästerligt
framförda starka och omväxlande låtar. Därför ser jag med glädje fram emot utgivningen
av den nya utökade utgåvan (Deluxe Edition) i början av april.
Good
Lovin´ Gone Bad
Deal
With the Preacher
Call On
Me
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar